Category Archives : Introvert


Personlig Konkurs 12

Det bär sig inte länge till detta, tillgångarna är inte vad de varit alls, flödet sinar och efterfrågan har sjunkit avsevärt. Det är nog bara att inse att mitt företag som Mjölkko/mjölkkruka/mjölkfabrik snart får begäras i konkurs. Linnéa är inte alls speciellt intresserad av bröstet längre, förutom när hon är jättetrött eller det är typ 4 på natten och hon (förmodligen) bara behöver snutta sig lugn. Oftast när jag ska ge henne så är det 345 andra saker som är mycket intressantare än att äta och hon släpper gång på gång för att fundera på annat och sprattlar och håller på, tills hon kommer på att tutten inte är i hennes mun, då blir hon förbannad trots att det är hon själv som släppt den. Haha… jäkla typ.
.
Jag är så stolt över mig själv, folkskygghetsministern, att jag tog mig iväg med Linnéa på kyrkis i onsdags! Jag vet inte hur länge det hållit på, men en gång i veckan från augusti tror jag. Det är några måader jag har gruvat mig och samtidigt varit nyfiken på att gå, men i sista sekunden vägra. För jag vet inte exakt vilka som kommer vara där, jag vet inte exakt hur det fungerar, jag vet inte exakt vad man gör, jag vet inte exakt hur jag ska bete mig osv osv osv. Jag behöver ha kontroll på allt annars blir jag ohyggligt stressad och låser in mig hemma istället. Vi var först där tack och lov, så vi kunde i lugn och ro sätta oss och börja leka med alla leksaker som fanns där innan fler började dyka upp. Och varje gång det kom en ny bäbis innanför dörren så sken Linnéa upp och blev jätteglad och hon var inte alls blyg och satt och lekte och granskade de andra och kände på dem och de kände på henne. Det var så kul att se.
.
Vi lekte en timme ca och sen blev det fika, bjöds på Linnéas favoriter majskrokar dessutom. Och efter det så var det babyrytmik då Marianne som ledde allt sjöng enkla sånger och ramsor och vi fick varsin minimaracas(?) och vi skulle röra händer och fötter, flyga i luften osv. Det sista var att de skulle ligga i en ring med huvudena mot mitten och vi föräldrar fick ett genomskinligt tygstycke som vi skulle röra böljande ovanför dem. Det var inte poppis, en fick surläpp och det blev bedrövelse och då hakade flertalet på, även Linnéa, haha! Smittsamt det där. Linnéa somnade i bilen hem och sov sedan vidare i babyskyddet i hallen i 1,5 timme! Helt slut! Hon är ju inte alls van så mycket folk och så mycket rush så de där två timmarna tog musten ur henne totalt. Även mig. Men det var kul och jättetrevligt faktiskt och jorden gick inte under som jag befarade. Mitt största problem är ju dock att jag har så fruktansvärt svårt att höra vad folk säger när det är andra ljud runt omkring och 7-8 barn kan ju verkligen ge ljud ifrån sig, så större delen av tiden var det inte så stor mening för mig att ens försöka vara med i nåt samtal. Jag kan ju inte sitta och skrika VA?! hela tiden för att höra vad alla andra säger… men jag koncentrerade mig på Linnéa då istället. Ännu en nackdel med att vara dövöra, svårt att komma in i gemenskapen. En del tror säkert att jag inte är intresserad av dem eller rent av stroppig (som jag vet att flera trott innan de lärt känna mig), men tyvärr är det ju lite den sociala fobin plus att jag hör så dåligt som gör att det blir så.

wp-1455180097295.jpg wp-1455180105142.jpg
Jag fann en app som verkar jättebra, om bebisens utveckling vid olika ålder. ”Gravid & Baby” heter den, längst upp under klockan på första bilden ser ni hur den ser ut. Och det står faktiskt precis som Linnéa är just nu och varför. Jätteintressant sånt här! Då kan man ju faktiskt få en förklaring till varför de är som de är ibland och slipper grubbla på det i alla fall. ? Hon är väldigt mammig just nu och kan bli helt förtvivlad om jag går ut ur rummet även fast Emil är där med henne, hon har börjat sova väääldigt dåligt igen senaste veckan och även det är vanligt vid den här åldern, 8-9 månader, och de behöver väldigt mycket närhet den här perioden. Vi är vakna 2-3 timmar varje natt och hon är ömsom ledsen och har det jobbigt för att hon inte kan sova ömsom tror att det är dag och lekdags och det är jättesvårt att få henne att komma till ro. De går igenom en separationsfas där de övar på att bli självständiga, men samtidigt är de såklart rädda att de ska bli lämnade av de som är tryggheten i livet. Det händer ju även jättemycket nu med utvecklingen, börja krypa och klättra på saker och en vilja att upp och gå, så det är mycket att hantera och sortera i huvet för en liten människa.

wp-1455181847385.png wp-1455181855741.png wp-1455181852174.png

wp-1455196836736.jpg

.

.

.

.

.

Vi tog oss äntligen iväg till ”moster”  Gunborg i torsdags och hälsade på (min pappas moster), det går ju lite lättare att ta sig iväg när solen skiner trots att jag tänkte ta en vilodag med tanke på kyrkisståhejet dagen innan som körde slut på oss båda. Världens goaste, gulligaste lilla tant. Hon blev så glad över att få träffa Linnéa igen, senast var ju på dopet i slutet på september. Den här gången vågade hon ha henne i knät också, vilket hon inte vågade då eftersom hon var rädd att tappa henne, nu är hon ju en stor 9 kilosklump som sitter stadigt där man placerar henne. Linnéa var lite trött men satt ändå på golvet nedanför Gunborg och log och pratade och de lekte tillsammans med sakerna vi hade med. Hon fick även hälsa på Walter, en grå jako-papegoja som är lika urgammal som mig, men hon föredrar katter så trots att han visslade och pratade med henne så var han inte så jättespännande faktiskt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.
Testade två nya recept igen i går eftersom jag försökte hålla mig från att köpa godis/chips men var TVUNGEN att ha nåt att stoppa i truten. Nyttiga kärleksmums, recept HÄR, och mazarinkaka med chokladöverdrag, recept HÄR, fick det bli. Kärleksmumsen smakade väldigt nära som kärleksmums ska faktiskt! Mazarinkakan var helt okej, men jag visste att jag skulle förbli skeptisk då det är dadlar i chokladtoppingen. Jag är oerhört skeptisk mot dadlar och fikon o dylika ting. Men den blev faktiskt ätbar den med, säkert gillar dadelfolk den mycket bättre än vad jag gör. Men som sagt, jag kan gärna äta den. Dock är dadlar väldigt söta, 56 gram Kh/100 gram, meeen per bit blir det ju inte många gram, så det får vara så.

20160212_172959_resized 20160212_172951_resized

Sist men inte minst, vi fick nytt handfat inne på dass igår! Och ny blandare både till handfatet (förstås) OCH till tvättbänken! De båda har stått och droppat sen vi flyttade in, men det har liksom inte blivit av att vi anmält det, genast känns det SÅ mycket fräschare därinne! Tack till bästa vaktmästarn & Co!
.
Idag är jag sådär väck igen, det var länge sedan jag kände såhär nu, men EREMIT-TID!!! Skriker hela min lekamen från det att jag vaknade imorse och den skriker fortfarande. Kan bero på alla vakennätter på slutet kanske. Men jag var tvungen att komma ut en sväng och köra bil och smattra med kameran, så jag for upp till Ruvallen och matade fåglarna, tog kort på gamla ting och fåglar och bara var en stund. Tror kvällen får innehålla ett långt varmt bad i tystnad och så hoppas jag på en god natts sömn efter det, tror bestämt att det är Emils tur att ta Linnéa en hel natt nu. Nu ska jag dona lite med bilderna från dagen så kanske jag kan få upp några imorgon. Det var ju inte direkt soligt och fint men ändå skönt att vara ute med kameran och det blev lite mysigt med snön som föll. Min gamla lekstuga som jag hoppas Linnéa kan leka i i sommar:

IMG_8984 copy


Men hääääj! 16

Först så:

GRATTIS på SILVERBRÖLLOPSDAGEN mamma & pappa!

Aktiviteter för tillfället: jobba-hamna i zombiemode tidig eftermiddag-sova-bygga bollmage. That’s it. Har knappt orkat kommentera bloggar, än mindre laga och äta riktig mat. *ser ner på traktorringen* Men imorse gick jag av sista jobbpasset inför en lång och go julledighet, herrejävlar så jag längtat efter ledighet nu. Tänkte börja julaftonen med att ligga i sängen tills jag ska fylla buken med julmat. Folk var på krogen inatt! En måndag! Innan jul! Så jag kom i säng vid 3, så den här dagen har inte och kommer inte bjuda på många knop då jag blir helt väck och omänsklig av att vara vaken på natten. Tur det finns smink såhär dagen efter.

Hade även en välbehövlig diskussion igår kväll, efter att jag skickat ett mail vars innehåll legat och grott och växt sig till gigantum under flera år och resultatet blev ju därefter också – en smärre version av Vesuvius utbrott år 79. Jag skaffade mig allt mod jag bara kunde skrapa ihop i de dammbeprydda vrårna och for och pratade öga mot öga, bad om ursäkt för de några onödiga meningar jag vräkt ur mig och både fick förklaringar till varför saker varit som de varit och fick chansen att förklara saker ur min synvinkel. Jag ångrar ingenting, dock hade jag kunnat hålla igen lite (skyller min reaktion lite på bollmagens parasitinvånare också, för fullt såhär brukar jag inte vara) på vissa saker, men det var en sån enorm lättnad att äntligen få ut allt ur huvet. Det har växt i flera år, inte huvet alltså så nu känner jag mig som ny nästan. Hoppas verkligen att vårat samtal och min ursäkt och förklaring även lugnade ner människan som jag gjorde ledsen och arg genom vissa klumpiga onödiga kommentarer. Jag har fått en helt ny syn på denne och förklaringarna jag fick ger mig en ny syn på situationen också, så jag hoppas det är ömsesidigt. Jag ber om ursäkt och förlåt igen och hoppas vi alla får en god och mysig jul.

  1. Lille Sejs julgran och alla paket (utom två) till varandra och familjen… och katterna såklart. Jag undrar just hur det kommer se ut under granen nästa jul.
  2. Totalt onöjd lussekissekatt.
  3. Tjocksmocken herself. På väg in i vecka 19 där, nu är jag på v.19+3 med DeeeT aka SvenTage/a.
  4. Minigranen ute på broräcket.

juyl


Stora eldar & ytlighetslådor 2

Vilken utomordentligt förjävlig professor-i-trötthet-vecka jag haft, helt sanslöst med dålig sömn, vilken jävla tur att jag timeade in den på en tredagarsvecka med efterföljande 4 dagar ledigt. Idag har jag en återhämtningsdag, en sån där dag då ingen ska andas i min närhet (en radie på 3 kilometer) eller ens kasta en skugga som når min ögonvrå, för att inte tala om getögon. NU skulle jag vilja ha eget knark. Sånt där halvlagligt knark man kan få när det saknas skruvar och muttrar och kopplingsanordningar i kraniet, men det är väl minst en månad kvar till det också…

Inte nog med dålig sömn fårävvah som det känns, så trodde jag på allvar att min käre springare PFF sjöng på dödsvalsen i förrgår och höll på planera hans begravning för fullt = skänkes mot avhämtning alt. donator. Murphy sover ju aldrig, jag borde veta det. Jag tog in lerskatan i garaget för en tvätt invändigt och utvändigt på förmiddagen, på eftermiddagen skulle jag köra ut den så inte nån stroppig taxibuss skulle bli förolämpad av att en gammal Volvo stod på dess plats. Kopplar på batteriet (som måste kopplas ur varje gång jag vill stänga av bilen, annars stängs den helt enkelt inte av… jäh… käft!!! Den har ALLTID startat!) Och när jag står där lutad över motorn så börjar biljäveln larma genom att tuta och blinka hysteriskt, det var väldigt skönt för öronen… Aldrig i hela mitt ägande av detta fordon har larmet fungerat! Men DÅ stod det minsann och blinkade retsamt rött i den lilla dosan i vindrutan, då var det så dags ja! Tillslut fick den där vardagshjälten Hillhage komma med läkarväskan, han lyfte på säkringslocket, plockade ur säkringen till centrallåset och bilfan blev tyst! Dock döv på högerörat hela gårdagen, gick som tur var över. Och startade utan ett pip, som vanligt. Tänka sig… Sen då, Murphy? Vad kommer härnäst?

Igår var det ju Valborgsmässoafton, så efter jag kom hem 18:30, glodde ett avsnitt ”Hannibal”, åt en kallkorv, duschade och intalade mig att jag var människa så promenerade vi ner på bruksområdet. Pappsen tände brasan och det serverades flötgröt och fisk och kaffe och kaka i Prästgården. Missade både tipsrunda och lottköp, men men. Och inga fyrverkerier, så jävla bra beslut!
10296555_10152442047448408_1480018979330334154_n Valborg Ljusnedal-8 Valborg Ljusnedal-2

I går kom även månadens Glossybox, ack denna ytlighetslycka! Ack denna överraskning till mig själv varje månad! Fantastiskt innehåll åter igen, alltid lika skoj att öppna och se vad man får. Så för endast 139 spänn fick jag detta:

  • Läppensel från Emite Make Up – 180:-
  • Läpp-peeling från Être Belle – 129:-
  • Hudkräm, djupt återfuktande, från Yu-Be – (169:- prov)
  • Dagkräm från Fleur De Santé – 449:-(!)
  • Mineralfoundation, 2st i olika nyanser, från Sheer Cover – 199:-
  • Parfymprov från Fleur De Santé

glossy
Läpp-peeling har jag aldrig använt, men kääänn den där babyroompan som satte sig på mitt ansikte när jag testade idag! Smorde dem sen med den lilla, men ack så löjligt dryga, tuben våldsåterfuktande kräm från japanlandet och jag hade kunnat använda mina läppar som sidenpyjamas om de varit modellen större. Testade lyxdagkrämen imorse och den kändes väldigt bra och luktade gott, bara utseendet på burken liksom. Parfymprover ligger alltid och förruttnar här. Puderfoundations är inte riktigt rätt för mitt Saharatorra tryne tyvärr, då krakelerar det och jag blir 78 år gammal i ett borstsvep, men de skimrade fint så kanske jag kan använda dem lite lätt som vanligt puder istället för att läskpappra och sanda ansiktet med. Eller så ligger de i en av mina lådor i flera månader som sånt här brukar göra, tills jag kommer på att jag ska rensa och ger bort en hög till mamma.

Återgår till att vara florat…


Domedagen & Grindes obegripliga kopplingsschema 28

Häjj, superbloggerskan här. 2 veckor sen sist, bra jobbat. Jorå jag har jobbat på bra det senaste, minst en dag/natt varje helg och mest såna där goa 12-timmarspass som ger både storplånbok och en god natts medvetslös sömn. I torsdags flängde jag in till stan strax före klockan 6 på morgonen och kom hem vid 20 på kvällen. Jobbade på förmiddagen och körde då in en sjukresa, klockan 15 hade jag själv tid hos knäppdoktorn på ENP i Östersundet, 54 flugjävlar i en smäll. Hälsade på Margit och fick kaffe och fina, rosa/lila tjocksockar hon stickat! Och gjorde sen en shoppingrunda i stan i väntan på domen som gnagt på mitt förstånd i en månads tid nu (eller snarare 2 år), spenderade flera tusen, nåja, över 1000:- i alla fall, på hårbollarna här hemma och mamma och pappas ultrahårbollar så de skulle få sin lyxmat, godis, nya leksaker och lyxkattmynta som kostade 85:- påsen. Själv fick jag en gigantisk självplocksallad från Coop Forum som jag satt i taxin på parkeringen och åt. Vi lever olika liv.

Jag fick träffa en psykdoktor i rosa byxor och tvärrandig tröja tillsammans med psykologtjejen från Umeå som ”terrat” mig med allehanda test och frågor, eftersom hon var osäker på ev. diagnos själv så skulle han ge henne uppbackning. Han pratade en kvart med mig innan han tagit beslutet och inte tyckte att han behövde mer, tänk om det hade kunnat gå med sån fart innan, för två år sen? Sen fick jag vänta utanför medan de pratade bakom min rygg och sedan fick jag träffa honpsykologen igen som direkt berättade att jag nu är diagnostiserad med ADD. That relief!!! Dock, så får jag vänta ännu längre på att träffa ännu en sjuksköterska som kan skriva ut ett recept åt mig på medicin som ska ordna upp trådarna i skallen på mig, typ två månader. Herreminjeeeeeäääävlar! We’ll se about that I tell ya, jag har kontakter I tell ya, bästa kontakten man kan ha!

Läs hemskt gärna detta om ni orkar och vill förstå lite bättre, för så här är det att vara jag och många andra, det är svårt att beskriva allt men jag gör ett försök:

ADD (tjata) är ju då alltså samma sak som ADHD fast utan H:et – Hyperaktiviteten. Vanligast bland tjejer och svårt att upptäcka i yngre åldrar då tjejer ju oftast är tystare och mindre utagerande än killar. Rastlösheten sitter inte i kroppen – studsa med benen, springa runt som ett jehu, skrikprata, trumma med fingrar, aldrig kunna sitta stilla. Utan den finns i huvet i stället där tankarna far runt som en virvelvind, 1000-tals på samma gång, dygnet runt, vilket gör det väldigt svårt att fokusera på bara en sak, komma ihåg saker, då det alltid poppar upp nya tankar och intryck som stör. Vi kan inte fokusera på en sak åt gången hur mycket vi än försöker utan alla intryck som kommer är lika starka –

– Du ska tex läsa en text och nån går förbi i ögonvrån, ett plötsligt ljud, ett objekt på sidan om boken/papperet/datorn som tankarna riktas till, nån pratar i ett annat rum, utsikten från fönstret, radion pratar, tv:n låter, ett sms piper till, nån äter ljudligt, nån sörplar kaffe, olika tankar kommer och går och du kommer tex på att du borde klippa tånaglarna och det måste ske NU annars får du inte tanken ur huvet och kan därför inte fortsätta med att försöka läsa. Du går och klipper tånaglarna för att få bort det ur skallen och glömmer därmed bort att du höll på att läsa, påbörjar nåt annat istället som du kommer på och så håller det på heeela dagarna. Jag bränner ofta mat pga detta, jag har inte tålamodet att stå och vänta vid spisen utan går och gör nåt annat och glömmer bort maten tills jag känner att det luktar bränt/kokar över eller blir påmind av hungern. Vispar jag grädde, vilket tar tid och därmed är tråkigt, gör jag nåt annat med den andra handen och riktar uppmärksamheten bort från gräddskålen som då såklart rivs ner, jag river ner saker hela tiden, häller ut kaffe/te då jag tror mig veta exakt var muggen står och slänger iväg en hand i den riktningen på måfå, lika om jag ska hämta nåt i ett skåp till matlagningen, eftersom jag inte tittar på vad jag började göra utan alltid multitaskar på ett oerhört osmidigt sätt Titta på film och läsa långa böcker är nästan en omöjlighet, händer det inte något spännande exakt hela tiden tappar jag intresset och fokus direkt och tänker på annat eller börjar på med mobilen eller annat istället. Jag kan aldrig återberätta en film eller berätta vad som hände för 1 min sen om nån annan missade sekvensen och frågar. Lika om jag kör ensam på en tråkig väg, jag flyttar till Andromedagalaxen i tankarna och har ibland ingen aning om vart jag är eller vad som hänt längs vägen när jag vaknar till igen, många gånger tvärnitar jag mitt i en kurva på vintern och får sladd pga detta, safe?

Jag lyckades inte med min svetsutbildning, 2009-10, då det var många faktafilmer vi skulle se och lära oss utifrån, mycket muntlig info som jag omöjligt kunde ta in utan allt blandades ihop – det blev ett krav och en tidspress och otroligt frustrerande för mig då ingenting fastnade i skallen och jag visste då inte varför jag inte klarade det alla andra gjorde så lätt. Jag tyckte det var jättekul att svetsa, men saker skulle vara på ett visst sätt och de skulle klaras av inom en viss tidsram, jag stressade upp mig, blev blockerad i både tanke och handling och gav tillslut upp av mental utmattning. Det var många tårar av frustration och besvikelse över mig själv i de där svetsbåsen, jag visste ju inte varför jag blev som jag blev och varför jag inte klarade det. Jag läste in 4 gymnasiekurser på distans 2012 för att ev. söka vidare till högskola, det var det värsta jag gjort. Trots att jag även valde till ett ämne jag inte behövde men som alltid intresserat mig väldigt mycket – historia, så var det en fruktansvärd kamp under hela tiden. Jag fick godkänt i alla kurser, men det var en känsla om en kamp om liv och död, jag fick inte in nånting förrän ett par dagar innan delprov och slutprov då jag satt dygnet runt och pressade in kunskap i huvet och grät och var förbannad över min egen oförmåga. Jag satt tex och räknade sidovis med mattetal jag inte behövde enligt kursplanen, för då gick det hur bra som helst och var jätteroligt och jag räknade tal efter tal utan större problem, jag kunde koncentrera mig och tänka klart. Historian som jag älskar var en pina eftersom allt plötsligt blev ett måste och ett krav med deadline. Jag fungerar inte. Lika när jag håller på med mina foton i Photoshop eller är ute och fotar, då försvinner jag helt in i min egna värld och har fullt fokus riktat på det jag gör, men det är för att det är roligt och intressant och det blir nästan maniskt. Är det tråkigt och påtvingat som sagt, är det stopp.

Jag önskar att jag visste då det jag vet nu, för det är som om jag äntligen förstår mig själv, varför jag varit som jag varit hela mitt liv, att jag inte är ensam om att vara såhär och att det finns hjälp för att fungera! Bara vetskapen har stärkt mig otroligt mycket, äntligen känner jag att jag kan börja leva på riktigt. Vid 35 års ålder…

Alla intryck som kommer tar vi in med full kraft och för bort oss gång på gång på gång från det vi ”borde” koncentrera oss på och komma ihåg och tillslut ger vi upp då det är så energikrävande. Speciellt vardagliga borden, måsten som räkningar, deadlines, påtvingade uppgifter och krav är en kamp både att komma ihåg och att utföra, då tråkiga saker och måsten lätt förträngs och försvinner helt enkelt från minnet och att fokusera på och utföra en sån sak är det svåraste som finns för oss, det blir stopp både kroppsligt och mentalt, det går inte att tänka hur uppgiften ska hanteras, det går inte att sortera ut vad som är viktigt, det går inte att hålla fokus, allt blir en inre stress och press och all energi går ur kroppen och vi behöver sova, vi behöver massor med sömn och vila och ensamhet och tystnad för att orka vara människor. Vi har ofta enorma krav på oss själva, är ständigt oroliga för att göra fel och misslyckas och såna tankar snurrar ständigt om vad folk tycker och tänker om oss, både om hur vi är som person och hur vi ser ut och hur vi rör oss, en väldigt låg självkänsla och en idealbild av hur vi ”borde” vara och vi borde klara av för att duga som människor, partner, arbetskamrat, som vi aldrig når upp till vilket sänker oss ytterligare. Energikrävande.

Så efter en arbetsdag där jag ger all min energi och koncentration som jag har för att överhuvudtaget klara jobbet, hålla reda på vart jag ska, trafiken som svischar runt mig, socialisera med kunder och kollegor, komma ihåg körordrar med all info, så är jag helt slut i kropp och själ och vill bara hem och sova. Vissa dagar har jag en panikkänsla i kroppen att jag kunde göra vad som helst för att få sova, få lugn och ro, eftersom jag blir liksom söndertrasad då min energi är slut och det känns som nån gnager på mig. Folk som inte lider av ADD/ADHD kan sortera ut och rikta fokus mycket lättare. Därför blir vi också så otroligt trötta av så lite (utifrån sett) då vi ständigt jagas av miljoner intryck som tar allt och lite till av vårt fokus och vår koncentration och att försöka fungera i vardagen och arbetet blir faktiskt lite av en kamp, varje dag. Jag kan förstå att detta låter helt vrickat för en person som inte alls är på det här sättet och att det kan vara en omöjlighet att förstå ens lite om hur det är att ha det här handikappet som det faktiskt är.

Medicinerna som finns (vanliga – Concerta och Ritalin) innehåller ett centralstimulerande medel som har liknande effekter som amfetamin, hähä, och gör att det blir mer ordning i huvet, eftersom vi saknar ett speciellt ämne i hjärnan som gör att vi blir såhär så hjälper medicinen till att återställa balansen, tankarna och funderingarna lugnar ner sig och de är lättare att hantera och sortera, hjälper oss därmed att fokusera lättare på det vi behöver göra och i och med det får vi även mer ork och energi till mer saker här i livet då både kropp och själ blir lugnare, den ständiga oron över allt som händer och kan hända och den inre stressen minskar. De tar även bort lite av den impulsstyrning vi har, vi styrs väldigt ofta av impulser och gör impulsiva saker utan att tänka på följder eller konsekvenser. Vi kör på med det som känns bra för stunden, ger oss kickar, och litar fullt på att det är det rätta. Vilket gör att många ADHD/ADD-personer råkar ut för olyckor, hamnar i dåliga förhållanden eller går från förhållande till förhållande då det inte längre är lika spännande och kickgivande som i början och de söker nya partners i jakt på den där känslan som lyfter upp dem en stund, många blir brottsliga, missbrukar droger och/eller alkohol för att tämja tankarna och för att självmedicinera sig själva mot depressioner och social fobi, som båda är väldigt vanligt att vi dras med, så även jag. Jag drogar och alkoholiserar mig däremot inte, for your information.

734681_10151499780868408_1070727336_n


Skrubbdag 11

Idag blev det plötsligt en sån där stänga-in-mig-och-sitta-i-min-egna-värld-och-lyssna-på-musik-kolla-serier-och-pilla-på-med-bilder-och-låtsas-som-om-omvärlden-inte-finns.

Jag känner mig lite halvdassig i kroppen idag och jag har samlat på mig för mycket saker på hög igen, viktiga papper och underliga påminnelser som måste fixas men som jag inte gjort nåt åt för att jag inte ids läsa vad jag ska göra åt dem, telefonsamtal jag måste göra för att reda ut ting som ännu inte är någon brådska men som snart kommer bli – som vanligt, mail som måste skickas men jag tar mig inte för att leta upp adressen. Sånt här kan man oftast bara göra på vardagar, men på vardagar fungerar inte jag till annat än jobbet, jag förtränger alla övriga måsten och ”glömmer” dag efter dag efter dag tills det där slutdatumet kommer och passerar och DÅ blir det fart på mig, men det ska inte behöva vara så. Jag behöver på allvar en dag ledigt för sånt här, annars blir det inte eftersom jag är helt slut efter en arbetsdag, hur löjligt det än låter så har jag inte kraften när jag kommer hem till de små ansträngningar det innebär att leta en ynklig mailadress och som sagt så är det borta ur huvet hur många påminnelser jag än gör på mobilen, hur många att göra-listor jag lägger mitt framför trynet, de blir osynliga. Så, jag frågade om ledigt imorron, för att jag känner att jag måste för att få någon ordning, får se hur det blir med det då. Nån företagare blir det aldrig av mig, det är ett som är säkert.

Jag ska kanske äntligen få kraniebehåringen fixad ikväll, men det innebär ju inte så stor ansträngning för mig som tur är.

Jag känner mig ungefär som den här här nedan, hans namn är Gammelpiggen och han är lika gammal som jag stackarn och jag fick honom av farmor och farfar när jag kom hem från BB. Han har varit med om mycket han! Nästan inbyggd i en bro, glömd lite här och där och nergrävd på diverse smarta ställen, han har levt ett hårt liv som synes och följt mig i vått och torrt. Och han kommer alltid att finnas. Varken ögon, mun eller nos fick vara kvar på Musse Pigg, som han hette före transformationen, jag kunde ju äta upp dom – matvrak redan då uppenbarligen… så en gammal Musse Pigg-tröja blev sönderklippt och påklistrad på Gammelpiggen och farfar målade med spritpenna senare blev han blind på ena ögat och fick en knapp. Jag som pillar på allt pillade säkert bort det. Behöver jag säga att min lillebror började skaka när han träffade Gammelpiggen för första gången? Men det finns ingen som han, han har varit en tröst många gånger. ♥ Han har sina ärr och skavanker precis som ägarinnan. Han bor på katternas klösträd, därav allt lurv.
gammelpiggen

 


Knäpphetsintyg 25

Nu har jag äntligen fått en kallelse för att kolla upp hur pass knäpp jag är, det tog väl ett år i kö om inte mer, eller så är jag rätt normal och de flesta andra visar sig vara idioter. Så det blir en heldag i staden i slutet på månaden innehållandes underliga bilder på svarta plumpar och annat sånt man ser i psykofilmer. Jag hoppas jag kan få lite Amfetamingrejer efter besöket, vore sjukt kul. Så det obefintliga samarbetet mellan min kropp och mitt kranieinnehåll går lite mer smidigt och fler saker förblir hela och min kropp slipper fler ärr och blåmärken, så jag slipper vara halvsovandes större delen av dagarna eftersom jag helt enkelt är trött nästan jämt och folk tröttar mestadels ut mig oavsett om de är idioter eller fantastikum, så att jag kan befinna mig i samma tid och rum som övriga Homo Sapien Sapien runt mig så jag slipper bli vettskrämd och skrika rakt ut så fort de går förbi mig och stör min frekvens. Så jag kan fokusera på det jag bör se och höra och inte på rosa klapprande hästskor när chefen ger mig order så jag åker till fel by eller glömmer allt så fort det går genom vakuumet och måste ringa upp kunder och fråga vad de egentligen ville.
Bild 2014-02-02 kl. 15.27I helgen vågade vi oss på att låna mamma och pappas tvättmaskin, deras nya tvättmaskin, det var säkert jag som såg till att den förra brann upp. Jag kan sånt. Nu börjar istället tumlaren ge upp till råga på allt, jag har säkert nån gammal strumpa med i spelet där med. Smutstvättsterroristerna är oskadliggjorda i alla fall för den här gången, de höll på invadera badrummet de små äcklen. Fick hembakta semlor och en låda med den godaste mat jag ätit på länge – pulled pork på renkött! Pork? Pulled Ren? Det var så sjukligt gott! Jag gjorde blomkålsmos till och det var riktigt smaskens ihop.

Så har jag tillslut skaffat mig ett beroende igen – Counter Strike. Eller ska jag kalla det för langning kanske eftersom Emil helt oförhappandes köpte spelet till mig!? Inte beroende än kanske, men på god väg, än övar jag på att springa runt och skjuta ihjäl låtsasgubbar på datorskärmen bara, de är skrämmande nog och förbannad kan man bli på dem utan verkan, Bots kallas de visst. Riktigt folk som springer runt som animerade gubbar och hoppar fram bakom hörn helt random och skjuter hejvilt är lite för skrämmande än för min nervbeklädda kropp. Sist jag spelade CS på riktigt online var nog runt 2002-2003, det gick rätt bra trots att jag skrek rätt ut, studsade runt på stolen och sköt bort mig själv på min rullvänliga datorstol från den läskiga datorskärmen otaliga gånger. Jag kan inte direkt påstå att min nervklenhet blivit bättre med åren.
Skärmavbild 2014-02-03 kl. 17.47.00


The Lonewolf Queen 22

Långläsning så inåt helvete.

Det är jag och har alltid varit, även om jag periodvis försökt vara som ”folk” och socialisera varje ledig sekund. Men det går inte, jag har inte energin till det helt enkelt, så mina lediga dagar är jag helst bara hemma i lugn och ro och laddar batterierna igen till det är dags att jobba igen. Självklart hälsar jag på ibland och har det trevligt och har skitskoj på nån fest ibland och det är inte direkt så att jag tvingar mig själv att göra det då det händer utan då har jag helt enkelt tillräckligt med energi just den dagen så jag kan hålla mig social och pigg en lite längre stund, men det går oftast ganska snabbt till dess att jag plötsligt är dödstrött i hela mitt tomma kranium igen och allt känns som om jag sitter i ett bomullsmoln och måste hem till lugnet. Mycket ljud tröttar också det ut mig eftersom jag har hörselskadan.

Jag har verkligen försökt under årens lopp att orka med som ”alla andra” gör, sitta på café med 10 andra i flera timmar och bara prata, hälsa på folk 5 gånger per dag, springa på stan bara för att det är ”tråkigt” att bara sitta hemma osv. Jag blir helt dränerad av ett sånt beteende, jag blir så trött så snabbt så det känns som att jag ska ramla ihop i en människohög och dorma av om det blir för mycket av det sociala. Därför är min sömn också extra viktig för mig för att jag över huvud taget ska fungera.

Det är först på senare år som jag insett att vi alla har olika stora energidepåer, vissa har obegränsat och kan hålla igång och vara i farten non stop – Extroverta – andra är som jag som kan vara helt slut efter en timme om det är rushigt och behöver komma bort en stund för att samla energi igen – Introverta. Skitsvårt att förklara för en som är extrovert, jag använder min energi tll det yttersta, jämt! Och därför kan jag helt plötsligt ”ta slut” och bli sittande som en zombie, tyst, frånvarande och med påsarna under ögonen hängandes vid den ingrodda naveln. Då vill jag bara hem, då måste jag bara hem för det känns som att jag snart kommer att förgöras. Den känslan är det. Skummisch huh?!

Människor ger och tar energi, jag kan känna det väldigt väl i t.ex. taxibilen om jag har en lite längre resa med en och samma människa, vissa får mig nästan att somna vid ratten för att de slukar all min energi i ett nafs, de behöver inte vara otrevliga eller nånting sånt, de bara tar omedvetet genom att bara finnas till. All min energi går åt till jobbet de dagar jag jobbar eftersom det är ett väldigt socialt yrke, när jag kommer hem är jag helt slut oavsett om jag sovit bra och länge och behöver bara lugn och ro, vilket kan verka underligt för många.

Man kan tycka att jag gjort ett liiite felaktigt yrkesval kanske Men! Det innefattar oftast inga långa stunder med en och samma människa med vilken jag känner att jag då måste försöka underhålla och vara social med, vilket bara det tar en massa energi från mig då jag absolut inte är en social människa, jag är ju snarare rädd för folk och skulle som sagt passa bäst under en gammal sten från Jura nåstans i urskogen. Men att det är just så gör massor och gör att det fungerar för mig ändå. Sen har jag ju som tur är mina jobbarkompisar som piggar upp mig också på dagarna Enformighet tröttar också ut mig och får mig omotiverad och trött och tankarna flyger iväg till Sibirien typ, taxiyrket är inte enformigt på en fläck och man befinner sig på olika fläckar dagarna i ända dessutom. Stimulans!

När jag blir så dränerad som jag kan bli vissa dagar så är det en omöjlighet för mig att vara glad och trevlig, jag kan verkligen inte måla på en mask och låtsas vara glad, det går inte utan då är jag istället tyst och drar mig undan. Ibland vaknar jag sån till och med, energin ligger på minus. Blir jag påtvingat nåt jag verkligen inte känner för eller gör saker för att glädja andra när jag känner att jag inte orkar, då försvinner den stackars lilla energi jag hade direkt och det blir bara skräp av allt. Men jag har lärt mig att lyssna på mig själv på sistone, vad jag fixar och inte och lärt mig att säga nej till saker jag vet kommer att få mig att må dåligt.

Det är inte lätt att leva med mig, det har jag full förståelse för, ibland kan jag känna mig fångad och få panikkänslor om det blir för mycket inpå mig. Då måste jag få bli lämnad ifred en stund och bestämma själv när jag orkar med mänsklig åsyn igen, egoist javisst blir jag ”påtvingad” att hitta på saker, tjatad på, klängd på osv såna gånger så går det bara åt ett håll, jag får panik och måste bort, det känns som att jag sitter fast, jag blir otrevlig och kall. Men nu säger jag ifrån bättre, förut vågade jag inte det för jag tänkte på vad alla andra skulle tycka och inte på hur jag själv mådde och mådde därmed ännu sämre och fick aldrig nån chans till att ladda energin igen, det blev då istället ett flyktbeteende.

Emil är väldigt förstående, eller han vill i alla fall försöka förstå och låter mig vara ifred så gott det går såna dagar, låta mig bara vara och läsa, spela spel eller hålla på med mina foton, ta en ensam promenad eller springa runt med kameran. Men han vill gärna kramas och hålla om mig trots att jag är otrevlig, eftersom i hans värld så blir det bättre då och jag kan förstå hur han tänker, men för mig blir det tyvärr tvärtom – jag sitter fast och ännu mer energi dras ifrån mig, beröring blir nästan obehagligt. Inte lätt in the life of Grinde inte det är därför som fjällen, sätrarna och Anåro är så viktiga för mig, där får jag lugn på riktigt och kan verkligen läka och ladda energi. Flytten HEM har även den varit väldigt bra för mig, att slippa stan och allt med den, vännerna där finns ju kvar om än på avstånd, riktiga vänner.

Puss på er, era ”normala” jävlar.
20140105-203743.jpg 20140105-203732.jpg