Ensamhet 32


Sånt som kan störa mig så jag nästan går upp i ånga och transformeras till ett åskmoln är när företag är långsamma på att skicka varor. Det finns många företag som skickar samma dag som man lägger beställningen, medan andra av rent jävelskap väntar flera dagar. Jag trodde att att en så liten simpel sak som ett minneskort skulle gå att få på ett par dar. Nä men inte det… så nu har jag väntat tre fjärdedelars evighet på att få testa min nya kamera! Ni förstår ju frustrationen med ett tålamod som inte är av denna värld. ? NetOnNet står inte som högsta prioritet nästa gång jag ska beställa något liknande, det är ett som är säkert.

.

I onsdags så tillbringade vi Kyrkistimmarna vid gamla badplatsen i Funäsdalen. Det var bara jag och Linnéa denna gången, sist var vi ju i alla fall två föräldrar. Linnéa åt upp nästan alla krokar själv, den damen har ingen skam alls i kroppen utan tiggde majskrokar högljutt som om det ej fanns någon morgondag, det hjälpte inte att Marianne hade gömt undan dem i picknickkorgen på min begäran efter krok nummer 7, Linnéa visste allt vart dom fanns och för majskrokar kan man göra vad som helst. ? Marianne hade även köpt munkar för ett helt kompani och så var det bara vi där som fick hugga in på heeela härligheten. Inte nog med att man fick tjata till sig majskrokar på det där stället, det var även elaka barr i sanden så det stacks varje gång hon satte handen utanför filten så det blev grålåt, inte lätt att vara liten. Själv hade jag fullt upp med att se till så hon inte åt uåå all sand, gräs, barr, bark, gamla löv, stenar osv. Hon fick även två leksaker, en liten rosa plastbåt och en sandform i form av en båt av Marianne som hon. själv valde. Så snällt. ?

.

Det är en hel del is kvar på Funäsdalssjön och snö i fjällen, men men, det är ju bara sommar mellan juli-augusti så.

2016-05-11-01.28.47-1.jpg.jpg 2016-05-11-01.28.48-1.jpg.jpg

Emil spelade gitarr för solnedgången en fin kväll – Och Linnéas nya spegel är upphängd till linslusens stora förtjusning, här är ryggsäcken jag vann till henne också på en Instagramtävling hos SweetMini!

2016-05-10-11.10.12-1.jpg.jpg 20160510_143407_26327750433_o

Ibland kan jag känna mig ensam, ibland kan jag känna den där längtan efter att ha ett helt gäng med kompisar att hänga med, att alltid ha nån som är villig att umgås vad det än må vara, på tu man hand eller med hela gänget. Å andra sidan har jag aldrig haft behov av en massa människor runt mig och tycker ofta att det är jobbigt med för mycket liv och rörelse, jag trivs bra med mig själv och jag trivs bra med att vara hemma eller att strosa i skogen/fjällen i tystnad. Familjen och övrig släkt och kollegor och de kunder jag kör räcker oftast gott och väl för mig och mitt lilla sociala behov. Jag har absolut inga problem med att vara ensam, jag skulle mycket väl kunna bo i en stuga mitt ute i ingenstans. Men ibland slår den där känslan mig ändå. Jag har vänner, få men otroligt bra vänner som jag kan prata om allt med, som är precis som jag.

När jag flyttade hem efter 17 år i stan så försökte jag sporadiskt ta lite kontakt med folk, men det är uppenbarligen svårt att komma in som ”ny” i befintliga grupper i en liten by, speciellt om man är som jag och är lite blyg och inte vågar ta för mig och skapa kontakter som ”alla andra” verkar vara, som det känns. Jag önskar att jag var mer framåt bland folk, att jag vågade visa att jag är intresserad av vänskap och umgänge. Jag kan bli lite avundsjuk och ledsen ibland när jag ser/hör gäng med vänner åka på en skid-, skoter- eller vandringstur eller bara träffas över en middag hemma hos nån och mysa på, träffa såna med barn i Linnéas ålder så hon får träffa andra även utanför kyrkis, eller bara ta en kaffe eller hänga hemma på gräsmattan och snacka skit eller hålla käft.

Samtidigt så är jag inte sån att jag behöver det sociala i speciellt hög grad, jag trivs som sagt bra själv i hemmets lugna vrå och min låga energidepå räcker ofta inte till så mycket mer än att klara dagen heller, speciellt inte när jag jobbar, så det är ju inte ofta jag känner behovet av att umgås med folk som sagt. Men ibland kommer den där längtan. Det känns tråkigt att det ska vara så svårt, jag har försökt på mitt sätt men det funkade inte och jag önskar att jag var mer rättfram i att ta kontakt. Jag märker att många inflyttade kommer in i kompisgrupper, och jag undrar hur, men förmodligen för att de jobbat som säsongare i skidbackar, krogar, affärer osv och träffar många andra människor automatiskt, både bybor och andra säsongare.

Därför kan jag ibland längta tillbaka till stan, jag bodde ju där i 17 år från att jag var 16 år så det är ju såklart där de flesta av mina vänner och bekanta finns, men jag vill ju inte bo där, det är ju detta som är hemma, mitt paradis. Och det byter jag inte mot nåt. ? Nu har jag ju dessutom Linnéa som fyller mina dagar gott och väl. Det är säkert för att jag inte jobbat på så länge, träffar kollegorna väldigt sällan och kunderna inte alls förstås, alla de där som kan tjata och prata hål i huvet på mig vissa dagar. Oftast längtar jag inte alls efter allt detta, det finns inte ens i tankarna liksom, eftersom jag är och förblir en ensamvarg. Men ibland, som sagt, ett fåtal dagar per år önskar jag mig ett stort vänskapsgäng.


Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.

32 thoughts on “Ensamhet

  • Cecilia

    Detta inlägg hade jag kunnat skriva. Förstår precis hur du menar. Känner så ofta, även på jobbet, att jag lixom inte kommer in i gänget som alla andra. Även fast jag vet att de tycker om mig, men ändå är jag liksom inte med. Svårt att förklara. Men ja, ibland känner jag mig oxå sådär förtvivlat ensam och faktiskt, utanför.

    Jag saknar dig så himla mycket. Ibland kommer tanken att flytta till Härjedalen så vi bor närmre. ❤️

    Så söt väska ? Kul att du vann!

    • Jennie Inläggsförfattare

      Ja jag vet att du känner precis likadant ❤ och det är skönt att veta att jag inte är ensam om att känna så. Jag saknar dig fruktansvärt mycket! Är glad att vi har så gott som daglig kontakt via telefonen ❤❤❤

      • Cecilia

        Ja det är så himla skönt att ha den kontakten ❤️ Vi får försöka planera för att ses i sommar. Om det blir här i stan eller i funäs spelar ingen roll ?❤️

  • Bella

    Åh, jag vet hur det känns att känna sig ensam. Som du har dina vänner i stan har jag ”mitt gäng” i Hudik och vi är supertajta. Men det är efter tre år gymnasietid på internat. Det är ju skillnaden på nu mot då. Jag menar klart att vissa av oss i klassen blev superbundis, vi levde ju PÅ varandra 5 dagar i veckan, ibland 7 när vi hade ”jobbhelg”. Det är så otroligt mycket svårare att skaffa sig dessa supervänner nu i vuxen ålder har jag kommit fram till. Det krävs såå mycket tid och energi! Och ingen vuxen människa har det. Som det verkar, eller iaf inte jag. Jag har skaffat mig en och annan ”ytlig vän” här i Åre, men det är jobbigt att dra på smilbanden tre timmar i sträck och låtsas vara jätteintresserad av allt mellan himmel och jord. Inte bara jobbigt utan rent dränerande. Så jag har mitt hopp på min utbildning som börjar i höst. Jag tror man finner de där guldkornen där man jobbar/pluggar och som man måste umgås med och lära känna flera timmar per dag.. Hee! Det lät ju segt men jag tror det, om det inte sker mirakel då vill säga.. Det kan man också hoppas på!

    • Jennie Inläggsförfattare

      Ja men jag tror absolut att du kommer att hitta bra vänner när du börjar plugga, helt säker på det! ?

      Jo det är ju så, jag hittade ju nya vänner när jag flyttade till stan och började gymnasiet, det föll sig så himla lätt och naturligt då. Jag minns inte hur jag gjorde, haha! ? Nä men man var ju som sagt 16 år. Och sedan fick jag även flera fina vänner i stan som jag hittade via deras bloggar och så, vi började kommentera varandras mer och mer och tillslut så började vi träffas. Så roligt ?

      Nä exakt, det går ju inte att umgås med folk bara för att. Jag har jättelätt att bli dränerad av folk som tar energi, jag är jättekänslig mot sådant och blir helt slut om jag måste försöka umgås och vara social med sådana. Då är jag hellre utan.

      • Bella

        Men nu såg jag inte när du svarade igen trots att jag kryssat i rutan

        Ja, men det är säkert också lättare i en stad också, tror du inte? Det känns ju onekligen som att folk i små byar ”redan har sitt” och har svårt att öppna upp ögonen för nya bekantskaper.. tyvärr.. Men. Man ska aldrig säga aldrig såklart, jag tror det löser sig med tiden! Jag försöker hitta kurser att gå på hehe.. men det verkar trögt, ja om man inte vill gå snowboardkurs etc o det hade jag inte nån större lust med Men i sommar tänkte jag även gå med i hundklubben här, men har man katter kanske det inte är lika stort intresse för det och/eller anordnas kurser/tävlingar/klubbmöten etc i närheten?

        • Jennie Inläggsförfattare

          Mäh, vad konstigt!

          Jo det är det nog, och det är ju som sagt ännu svårare då jag varken pluggar eller jobbar på ett ställe där jag har många kollegor, det känns ju lite knäppt att tjata in sig hos folk man knappt träffat bara sådär ?. Jag kanske skulle börjat min hemflyttarkarriär med att säsongsarbeta ?
          Nä det finns nog inget för katter. Jag får klä ut Lille Sej till hund och gå med i brukshubdklubben ?

  • Sanna

    Nej, netonnet är inte snabbast i världen. Har köpt alla mina kameror därifrån och vaaarje gång känns det som att det tar år och dar. xP Men dom är oftast billigast så snålheten brukar gå före bristande tålamod. ;D Hoppas du är nöjd med nya kameran nu när du fått testa den! Ser fram emot att se lite bilder!

    Som Cissi skrev, jag skulle kunna skrivit det här själv.
    Jag har inte heller något direkt behov av att umgås med folk, utan trivs bäst hemma. Men det kommer i perioder, och jag har trots att jag bott här i 5 år inte lyckats hitta någon direkt ”kompis”, och dom få som faktiskt verkar vilja vara med mig hör jag ändå inte av mig till för att i min hjärna så stör jag bara och är påträngande. Och sen tar jag det faktum att dom inte hör av sig direkt till mig som en direkt indikering på att det faktiskt är så. Även fast det antagligen inte alls är fallet.
    Nu när jag går hemma håller jag på att bli knäpp! Hemma i Strängnäs var jag alltid nära morföräldrar, kusiner, mostrar, mamma, pappa och lillasyster. Så jag fyllde lätt upp umgängesbehovet även fast jag inte hade några direkta kompisar. Men här har jag i stort sett bara Johan (inte så bara, men ändå). Jag gissar att jag kommer bli knäpp av att bara sitta hemma med bebis också efter ett tag.

    • Jennie Inläggsförfattare

      Jag har knappt hunnit ta i den än ?? hoppas få prova lite i helgen, det finns ju så många olika autoinställningar så jag vet knappt vart jag ska börja ? vad brukar du köra på oftast?

      Jo det är ungefär så jag tänker också. Och det ställer väl till det lite även det, samtidigt som jag inte orkar engagera mig jättehårt heller då jag inte har något våldsamt socialt behov och vill umgås med folk varje dag. Nästa dag kan ju liksom den där längtan vara som bortblåst. Men det är ju alltid skönt att känna att man har några som man alltid vet finns där om man mot förmodan skulle vilja träffa folk. ? men men. Ja men vi får väl kanske prova träffas lite då när vi båda går hemma. ?

      • Sanna

        Haha, ok! Jadu, det är sällan jag rör dom manuella inställningarna på min. Använder den nästan alltid på auto. Om jag inte fotar produkter och vill ändra F-värdet för suddigare bakgrund eller vill ha manuell skärpa så jag får bestämma exakt vart skärpan är.

        Jomen precis så känner jag också.
        Ja men det hade varit jättekul!

  • Trollkatt

    Har alla dina gamla skolkamrater flyttat? Du är ju verkligen inte ny in där lixom, och de andra…är de nyinflyttade utan gammal släkt där? Jag är tillbaka på att jag trodde alla kände alla där, för det är ju mindre byar ändå?! Hur som, samma tanke har slagit mig ifall vi ska flytta. Att man ska hitta någon som passar bra att umgås med är ju inget att ta förgivet direkt.

    • Jennie Inläggsförfattare

      Det är massor av inflyttat folk här, säsongare som blivit kvar och så och de flesta av klasskamraterna har flyttat. Men det var lite folk som jag umgicks med/var bekant med förr som jag försökte få kontakt med igen men det kändes inte lönt att lägga så mycket kraft på tyvärr. Ändock så känner alla alla ? nej det verkar svårt när man blir äldre, beror säkert på vart man bor och om det finns lite olika aktiviteter man kanske kan vara med på och träffa folk, eller jobb/skola.

  • Sofie

    Åhh.. jag saknar dig..! ? Det är inte ofta man träffar nån som man känner så fort att man klickar med, och så hann vi knappt lära känna varandra innan du flyttade. Och ändå fick du mig att gråta när du berättade att du skulle flytta, det minns jag än idag.. Så nog kan man skapa fina, nära vänskapsrelationer även som vuxen, helt klart! ☺ Det är liiiite svårare bara. ?
    Sen har ju alla så fullt upp med sitt nu för tiden, det är jobb, familj, hem och sånt där som oxå ska hinnas med, så det är klart att det inte blir så mycket tid till att hitta nya vänner heller så klart.. men jag förstår känslan, och just tiden som föräldraledig kunde få mig att klättra på väggarna.. hur mysigt det än är att vara med sina barn, och hur mycket jag än älskar dom, BEHÖVS vuxen kontakt ibland oxå! ?
    Take care! ?

    • Jennie Inläggsförfattare

      Men aaaawe! Goaste du ? Nä vi hann inte alls träffas många gånger, men det var jättejättekul att ni kom och hälsade på hela familjen i somras. Så himla trevligt tyckte jag. ?

      Ja det är väl så, det kanske är såhär det är att vara vuxen? ?

      Kram! ❤