Mobilsjukan 6


Nåt jag alltid reagerat över, redan innan jag fick barn och då knappt brydde mig om ungar över huvud taget, är föräldrar som sitter med trynet i mobilen när de ”umgås” med sina barn. När man, som jag känner i alla fall, sitter med mobilen så försvinner all tidsuppfattning. Jag kan bara se till mig själv när jag tex skriver på ett blogginlägg eller skrollar internet på bloggar och Instagram eller spelar nåt spel som tidsfördriv medan Linnéa sover eller innan jag själv ska somna. PANG säger det så har timmarna rusat iväg utan att något vettigt egentligen har blivit gjort. Och verkligheten försvinner, det som finns runt omkring dessa mobilklistrade trynen verkar bara vara en diffus dimma, det går knappt att få kontakt vissa gånger, de märker ingenting av vad som händer runt omkring dem och hör inte när någon pratar med dem.

.

Hur ska de då höra och se sina barn om de behöver dem? Om de bara vill ha en förälders uppmärksamhet för att få bekräftelse på att de syns, få beröm för att de gör något bra eller visar att de har roligt och vill ha med mamma och pappa i upplevelsen. Eller om de behöver hjälp, tänk så snabbt en olycka kan vara framme för barn är verkligen överallt och ingenstans! Det har jag verkligen märkt nu när Linnéa börjar ta sig upp på köksstolarna till och med och ska klättra på allt hon inte kunnat klättra på förr och vänder jag bort huvet några sekunder för att slänga in matkassar i hallen efter vi handlat så kan hon utan problem hinna ut på parkeringen och vägen på nolltid, helt otroligt så snabba de små benen är! Vad skulle inte kunna hända en sån gång om jag istället satt med trynet i mobilen!? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände Linnéa något för att jag inte var uppmärksam.

.

Jag tycker det är skrämmande att föräldrar ens vågar släppa sina barn ur sikte genom att försvinna in i den förbannade internetvärlden och ha noll koll på vad som händer, men framförallt är det tragiskt och sorgligt att föräldrar inte bryr sig mer om sina barn än så, att en mobil är viktigare än att interagera med sina barn och ge dem den uppmärksamhet och trygghet som de så väl behöver för att lära sig hur världen fungerar. Att visa att man finns där, att umgås och leka tillsammans, titta på saker i verkliga livet, gå ut i skogen och se vad som finns där, vara ute och leka, små utflykter, låta dem hjälpa till hemma, istället för att räcka åt även barnet en mobil/platta som de blir helt hypnotiserade av för att ”få en lugn stund”. Hur blir såna barn när de blir äldre, som inte blir uppmärksammade eller känner sig sedda av de som betyder mest för dem? Jag märker väl redan nu på Linnéa hur hon kan fastna i iPaden, hon får titta på den då hon ska sitta lite längre på pottan för att förhoppningsvis bajsa, annars kollar vi i böcker, hon kan bli helt fast och sitta hur länge som helst och stirra ner i den och stänger jag av den för att vi ska kliva upp så kan hon till och med bli förbannad vissa gånger. Så det känns som att den behöver gömmas undan lite nu framöver.

.

Jag säger inte att varken vuxna eller barn aldrig får kolla på mobilen eller plattan, vi lever ju i en sån tid nu, men det måste ju finnas en rejäl gräns och det finns inget som helst behov av att glo på mobilen som vuxen 500 ggr per dag i timtal, inte heller för barn såklart. Jag är så tacksam att jag får tillbringa alla mina dagar med Linnèa, att följa hur hon utvecklas, alla små steg, alla hyss hon gör, hur rolig hon är, vilken humor hon faktiskt har trots att hon är så liten och vilka tokigheter hon har för sig på dagarna och hur mysig och go hon är när hon kommer och vill kramas och mysa titt som tätt, jag vill inte missa en sekund av detta! Tiden går så otroligt fort ändå så jag hänger knappt med. Jag skulle aldrig byta det mot att stirra på en rätt oviktig skärm, som faktiskt finns kvar till ett annat tillfälle, när jag har en Linnéa som jag vill leva fullt ut med, jag kan inte förstå hur folk kan prioritera bort den upplevelsen?!

.

Jag kom att tänka på det häromkvällen då jag ramlade in på en artikel där en tvillingmamma gjort ett experiment med sina barn:

.

”Idag gjorde jag ett experiment. Jag kollade på när mina söner lekte. Jag satt i hörnet och räknade hur många gånger de kollade på mig av olika anledningar: för att se om jag såg deras coola trick, för att söka bekräftelse eller misstycke för det de gjorde och för att se mina reaktioner. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad jag hade skickat för signaler om jag istället hade suttit och kollat ned i en mobil eller annan teknisk pryl.

.

28 gånger skulle mina änglar ha undrat om internet var viktigare än dem. 28 gånger skulle mina söner inte ha fått den uppmärksamhet som de flesta vuxna söker. 28 gånger skulle mina barn ha undrat om de var ensamma känslomässigt. 28 gånger skulle de ha försäkrats om att den du är online är det som egentligen är viktigt.

.

I en värld där vi accepteras för den människor tror att vi är men som vi egentligen inte är, i en värld där bekräftelse kommer från hur många följare och gillningar vi har, i en värld där kvalitetstid med sina nära och kära byts ut mot isolation och sms från andra sidan rummet, så vädjar jag till dig att våga vara annorlunda. Snälla lägg ned de tekniska prylarna och spendera lite tid med din familj och dina närstående. Nästa generation litar på att vi ska lära dem hur man är som vuxen.”

.

Jag kan fortfarande komma att tänka på en annan artikel jag läste och skrev om här för ett bra tag sen, som gör mig så ledsen. Det var ett par som satt i en buss med ett litet barn i vagn framför sig, båda föräldrarna satt försjunkna i sina mobiltelefoner. Barnet blev oroligt efter ett tag och började gny och sträcka upp armarna mot sina föräldrar för att få komma upp till tryggheten, det pappan då gjorde var att ge barnet sin mobiltelefon, och sitter sen och tittar ut genom fönstret medan barnet helt tyst och frånvarande stirrar in i skärmen. Jag blir så så så ledsen, hur kan man göra så mot en liten ny människa när man är dens enda trygghet, den som den litar mest på i hela världen?! Vad ska man tro när man är så liten och behöver all närhet och trygghet man kan få i den stora nya världen med alla intryck som flyger emot en som man inte vet hur man ska hantera, men bara blir ignorerad? Åh, det gör så ont i hjärtat.

.

Så, vad har vi gjort då förutom att vara såhär sjukt allvarsamma? Varit på BVC för första gången på 3 månader, nu väger hon 12220 gram och är 81cm lång. Ökar fortfarande på vikt-och längdkurvan litegrann, de steg ett streck över medelkurvan tidigare och stiger fortfarande lite lite uppåt, stor tjej. Annars så är vi ute varenda dag och springer runt, klättrar i trappor och äter bär och plockar blommor och vissna löv, försöker äta sten och sand i hemlighet och leker med vatten och katter och klättrar på allt som eventuellt går att klättra på, leker tittut och undersöker allt hon hittar på backen och springer åt helt andra håll än vi tänkt oss bara för att vara busig, fantastiska unge.

Försöker ta Tilts fångst, första gången hon såg nån äta en råtta, uppenbarligen knastrade det så härligt så hon gärna ville smaka. – Vi fann blåbär bakom husknuten till lilltrolls (och stortrolls) stora förtjusning så där var vi ett bra tag, jag plockade och hon begärde påfyllning i hinken hela tiden.

20160906_125415_28873792033_o 20160908_125452_29430400062_o

Äter blåbär med hela kroppen, lilla trollunge – Och så var vi ute och plaskade i vattenpölar för första gången i spöregnet, det var fascinerande.

20160909_114503_28936639803_o 20160909_123132_28934949804_o

Provkörde även morfars 6-hjuling. Och så fick hon testa vattenfärg för första gången i veckan, vilket konstverk. Sen hamnade allt vatten på såcka lår.

20160909_125813_29560773815_o img_20160908_091635_28911937354_o


Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.

6 thoughts on “Mobilsjukan

  • Cecilia

    Jag håller med! Så himla bra skrivet. Alla pratar om hur fort tiden med små barn går. Då borde man ta tillvara på den bättre än att sitta med trynet i telefonen och glo.
    Jag kan bli så himla stressad av att man förväntas finnas tillgänglig och svara på meddelanden på fb (messenger) och sms hela tiden. Jag har visserligen oftast telefonen med mig men jag ge aldrig ljudet på. För dels vill jag inte höra varenda pling som kommer vid meddelande o sms mm och dels så stör det när Selma ska sova/sover eller när vi bara är uppe i nåt annat.

    Under sommaren har vi inga problem alls om Petter vill sitta m iPad en stund för han är verkligen ute och leker från morgon till kväll. Däremot på vintern så måste vi begränsa. Då blir han ju mer inne pga mörkret främst.

    Selma har knappt fått titta på iPad. Jag har visat henne Babblarna några gånger men intresset är mkt svalt Oftast är ipaden uppe så jag ids ändå inte hämta den. Känns som hon tids nog kommer lära sig glo på både den och tv ändå. Utan att vi hjälper till att vänja henne.

    En sak jag reagerar över är när folk sätter sina barn i typ selmas ålder (7 månader) framför tv:n, höjer ljudet och kvittrar ”detta är h*ns favoritprogram” Ehhh?! Hur kan en bebis ens kunnat skaffa ett favoritprogram på tv?! Enda sättet måste ju vara att föräldrarna placerat barnet framför tv:n. För jag har svårt att tro att en sån liten väljer Disneykanalen själv och hoppar ner i babysittern för att se ett visst program.

    Kloka vän❤️

    • Jennie Inläggsförfattare

      Åh tack älskade vän

      Ja men visst! Det är ju nästan overkligt hur snabbt tiden går och hur mycket som faktiskt händer mest varje dag, jag tycker jag missar tid med henne den stund jag måste laga mat eller gå på dass, haha.

      Jag har också alltid min mobil på ljudlös, förutom när hon är vaken och jag väntar samtal som jag inte får missa tex. Annars blir jag också sjukt stressad när den piper eller det poppar upp notiser så jag har den ofta bortom synhåll eller i en ficka om jag har nån. Linnéa är ju också sjukt intresserad av mobilen och de gånger den låter eller hon ser den tänds så ska hon såklart ha den. Jag misstycker inte alls att barn sitter med en platta ibland, som du förklarar att Petter gör, det finns ju bra saker på dem också, lärorika appar och så och har man varit ute och igång en hel dag så är det då absolut inget fel med att titta på den ett tag, Det finns ett par jättebra pekboksappar faktiskt som vi tagit hem till Linnéa och hon tycker de är jätteroliga och lärde sig otroligt fort vad alla saker/djur heter! Linnéa blev ju skitskraj för Babblarna när jag visade dem för henne när hon var bara några månader. xD Och nu är de inte intressanta alls istället.

      Haha jadu, stackars ungen vet väl knappt vad det är den tittar på!? Vad det är som händer, vad som rör sig över huvud taget. Men det syns som sagt väl att de kan bli helt hypnotiserade av paddor/mobil/TV så det är väl då det är deras ”favoritprogram” då.