Snôrvôtta & knarsck 4


I tisdags for jag ju då till stan för att förhoppningsvis få den där efterlängtade medicinen för min knäpphet, den där jag väntat 3 år på om inte mer – den som förhoppningsvis ska hjälpa upp min trötthet, förvirring, disträhet, ballkusighet (=fumlighet) och min fullständiga brist på koncentrationsförmåga, vilken nog ligger på samma nivå som det obefintliga tålamodet. Kanske är de släkt med varandra. Sköterskan var urgullig, jag har bara pratat med henne i telefon tidigare och läkaren var manlig och… skåning… vilket inte underlättade för mina dövöron precis som varken lyssnar speciellt bra på varesig karlar eller skånska. Men efter 789 stycken Va? Va? Va? Så hade jag nog fått in vad det var han ville ha sagt. Och därifrån gick jag med ett flin långt som ekvatorn rakt mot gorilloteket för att hämta ut mitt knark! Weeei! Men det tog över tre år… TRE ÅR i neuropsykiatrins köer. Men vi får väl se hur det går med medicinen, knarscke.

Innan ENP så hälsade jag på goaste Margit i Lugnvik, eller Babus som brodern namngav henne som liten. Levererade ett ton med böcker från mamma och fick med mig ungefär lika mycket tillbaka. Fick kokkaffe och hembakta bullar och en trevlig pratstund och jag fick även ett erkännande om vem som anmält mig som Veckans Härjedaling, Babus i egen hög person, så kul! Tack! ♥ Efter medicinuttag och hastigt, panikartat inhandlande och ikastande av middag i form av en Coop-sallad då svältdöden var nära förestående så for jag upp mot Fjäl för att hälsa på kära Cissi och gå husesyn i deras nya place. Vilken mysig liten by och vilket gulligt litet hus! Det blev ännu mer kaffe och goda muffins som Julia bakat. Och det var så roligt att äntligen träffas igen om än för en kort stund, för nu har det gått lååång tid sedan sist. Ändå kändes allt som att vi träffats veckan innan. ♥ Var inte hemma förrän i 20-tiden på kvällen.

Men nu har jag varit/är en riktig snôrvôtt, tänk att jag skulle behöva bli förkyld igen i år, det räckte inte med en gång? Vavava?!. Gissar att det är en blandning av att jag höll på tappa ner förfrysta fingerstumpar i innanmätet på fiskarna i Anådalen i söndagsmorse, gick hem i regn och blåst och alla dessa höstförkylningssnorungar vi kör omkring med på dagarna. Och förmodligen en och annan vuxen Homo Sapien Sapien som inte har förstånd nog att hosta/nysa i armen istället för i nackar och trynen på stackars utsatta taxichaufförer. För nu har vi löst av varandra nästan allihop på firman, undrar om det är fler som kallas Prinsessan på ärten för att de går hem från jobbet…?

En tröja jag såg, var tvungen att ha, utan tvekan såklart. En livsfarlig hotfull blomma som står i vardagsrumsfönstret, obehanglig. Hurv. Och så knarscke rå!
collageNågra bilder jag tog medan jag jagade runt Stina och Tilt i skogen en fin höstkväll förra veckan, knäppte en hel del på hårbollarna också som kommer upp nån dag.

doooom-2doooom-1doooom-7


Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.

4 thoughts on “Snôrvôtta & knarsck

  • Cecilia

    Åh så helt fantastiskt det var att äntligen få träffa dig Med en del vänner känns det som man sågs igår trots att man inte setts på år och dag. Du är en av de vännerna för mig
    Jag får ta en tur upp nånting framöver. Eller blir det ner?! Åt sidan?! Skit samma, komma och surra
    Kan ju ta en sväng förbi Vemdalen och glo i inredningsbutiken på vägen
    Kram!

    • Jennie Inläggsförfattare

      Ja det var det verkligen! visst är det lustigt att inget förändras fast man är ifrån varandra så länge. Fast vi har ju sms-kontakt ofta.
      Åh vad mysigt det skulle vara! Typ rakt neråt i landet fast högre upp mot himlen
      Kraaam