Surmunnar och älsklingsfrämmande 8


Jag har haft det otroligt kämpigt de senaste dagarna, alltså ni fattar inte hur jag haft det, på allvar, jag har alltså jobbat tre dagar på raken! Senast det hände att jag jobbade mer än två dagar i rad var i mars år 2015, det ni! Det tär på en gammal kropp ska ni veta och jag är inte van att hantera folk, inte ett dugg. Jag klarade mig inte ens ifrån dyngraksfyllon fast jag jobbade dagtid, ni förstår ju chocken för en som varit avskärmad från diverse mänskliga förehavanden i över ett år. De var skittrevliga, inget ont om dem så, men herrejävlar i min låda så HÖGT man måste prata och så utomjordiskt kul allt som egentligen inte är ett dugg roligt in real sober life är. Fast de var rätt roliga av sig mestadels faktiskt, men ändå. En av dem frågade (skrek i örat på mig) mig om jag var glad att ingen satt där  framme med mig, jag svarade att det var rätt behagligt där framme med tanke på att volymen de använde bakom nacken på mig hade räckt för att samtala med en stam aboriginer på andra sidan jordklotet. Det kunde de förstå skrattade de och Snapchattade mig väldigt osynligt genom backspegeln.

.

Sen fick jag även äran att bli ordentlig surmun på ett gäng helt nyktra personer, en barnfamilj till råga på allt, men det har jag redan basunerat ut. Men folk som inte kan bete sig i taxin, som måste kommentera taxameterpriset negativt och med stor förvåning i rösten som stiger allt eftersom kronorna tickar uppåt och som dessutom sitter och pratar med varandra som att jag där framme inte ens existerar eller innehar ett par öron. Nog för att jag är halvdöv men barn brukar inte vara så duktiga på att prata tyst och det var förvånande nog inte heller de vuxna varelserna som blev sjukt förvånade och tvärtysta när jag plötsligt tog mål i mun och svarade och rättade dem på en sak de diskuterade där bak, då jag började bli jävulskt trött på att lyssna på gnatet efter närmare 2.5 mil. De tittade knappt på mig när de klev ur taxin, ett förläget ”tack” och flackande blickar och fort ut med packningen. Jösses! Och sånt där lär de sina ungar att det är helt okej!?

.

Så jag jobbade även i måndags. Lillskitas fick ha barnvakt för första gången såpass länge, jag körde upp henne till Ruvallen så hon fick vara med mormor och morfar i ca 3 timmar. Jag var sjukligt nervös eftersom hon varit så förkyld och haft hög feber och var trött och sliten och dessutom varit vaken mellan 23-02 på natten… Men det gick bra, hon åt mat, gick på pottan, kissade i mormors säng och sen somnade hon till slut och sov i en halvtimme på mormors bröst tills Emil kom och råkade väcka henne när han skulle hämta hem henne efter jobbet. Men konstigt kändes det ändå på nåt vis, jag ska ju vara hemma med henne jämt.

20160807_130952_28207225633_o 20160808_131017_28231522973_o

DSC01412

.

.

.

.

I tisdags fick vi riktigt finfrämmande av Cissi, Petter och Selma som kom förbi på en nätt tripp Östersund-Ånge-Ljusnedal-Östersund, herregud att hon ids. Men ingen blev ju gladare än jag av en sån spontanvisit. Eller ja, det ska vara Linnéa då som är sååå kär i Selma, hon släppte henne knappt på hela tiden! Hon skulle känna på henne, titta på henne, kramas och pipas och gärna sitta PÅ henne för hon blev så uppihejsan att hon inte visste vart hon skulle göra av sig. Älskade lilla vän. Och Petter Fullfartheladan var såklart hemskt kul att träffa också, men det var inte det lättaste för henne att hänga med i hans svängar men hon försökte i alla fall så gott det gick.

.

Gästerna fixade lunch åt oss dessutom, lyx!

.

Linnéa var/är fortfarande medtagen av förkylningen och febern så det blev lite jobbigt för henne stundvis så hon bröt ihop ett par gånger, det är jobbigt att äta, jobbigt att sova, hon är väldigt mammig och vill gärna vara i famnen, men hon kämpar på bra ändå lilla vännen och håller humöret uppe för allt vad hon är värd och samtidigt var det ju så otroligt kul för henne att få träffa Petter och Selma och även Cissi såklart.

.

Först idag börjar hon bli mer som sig själv igen, hon är fortfarande trött och täppt i näsan. Men hon har sovit bra på dagen idag och vid middagen var äntligen matlusten tillbaka igen, hon har vägrat all mat med nån sorts klumpar i förutom gurka, morot, ost och avokado, fruktpuréer osv så vi har fått mixa maten till puré och ge henne den kall för att hon inte ska tjöjas och spotta ut den. Men idag så tog hon bara skeden helt plötsligt och började skotta in mat helt självmant från tallriken och bra gick det dessutom så hon fick i sig nästan allt själv! Hoppas bara snoret ger sig nu snart, det är ju så jobbigt för henne.

.

Förmodligen är det tredagarsfebern hon har haft, hennes första riktiga förkylning För efteråt fick hon fulla magen, bröstet, ryggen, benen, armarna och även lite på händerna och kinderna av röda utslag och det är tydligen vanligt att de kommer efter just tredagarsfebern, vilken de får i den här åldern.

DSC01410

Tänk en så underbart go och snäll liten tjej vi har

20160809_130256_28252967403_o 20160809_130300_28792178431_o

20160809_130237_28252963873_o 20160809_130137_28250804104_o

Och jag fick presenter! Såna där riktigt Jennieska ena dessutom.

DSC01420 DSC01418


Leave a comment

E-postadressen publiceras inte.

8 thoughts on “Surmunnar och älsklingsfrämmande