Tag Archives : ADD/ADHD


Kolhydratsfetto & toalettvanor 8

20160821_172657_29100730726_oDet är så jävla uppenbart vilken terrorist Mister Carb är mot min kropp, speciellt nu när jag inte dejtar honom så ofta längre, igen… det har ju gått i bergochdalbaneperioder det där men nu har jag hållit honom stången bra länge och det är så skönt. Men i fredags åt jag potatis till fisken, öring utan potatis är som ett rått ägg utan skal, typ. Grillat kött utan potatis är nästan lika illa det. På kvällen vräkte jag i mig en halv påse chips trots att jag inte var sugen. I lördags när jag kom hem från fjälls vräkte jag i mig den andra halvan och sen blev det tre mackor till middag eftersom det inte fanns nåt annat hemma. Idag fick vi grillat älgkött med klyftpotatis och glass och bär med riven choklad hos svärfar, så fruktansvärt gott! Som sagt, grillat utan potatis finns knappt i min ordbok. Jag skulle kunna låta bli, men jag gör det inte. Idiot. Linnéa mumsade i sig allt kött, men klyftpotatisen var inte så mycket att hänga i julgranen, inte ens när den blev mosad i smör, inte heller bearnaise var nån höjdare, jag tror hon är släkt med mig.

.

I alla fall så märker jag så väl på kroppen så fort jag äter potatis, pasta och mjöl (och rent socker givetvis), jag drar på mig vätska nåt hemskt! Jag får en extra dubbelhaka, det både känns, för det tar emot och det syns för den sammanstrålar nära nog med tuttarna. Magen blir en stenhård stor boll, låren skvalpar när jag går och likaså överarmarna. Det låter säkert helt sinnes, men så är det, hela jag blir svullen och sen får jag – FÖR MYCKET INFORMATION-VARNING!!! – sitta på dass flera gånger om dagen i en timme i taget känns det som i ett par dar utan större resultat vilket innebär att det känns som att jag går omkring med ett fullstort bowlingklot i ändalykten som inte tar sig ut. När jag håller mig borta från kolhydraterna så – för mycket information-varning igen – kanske jag behöver uträtta mitt tabubelagda behov 2-3 ggr/veckan för kroppen tar hand om det mesta jag stoppar i mig – proteiner och fett, det blir inte så mycket till komposten. Men, jag äter en banan varje morgon bara för att det är gott trots att det är bland de sötare frukterna och jag äter tomater och gurka då och då, men jag har aldrig ont i magen trots sällsynta toalettbesök. Den är aldrig orolig, svullen och spänd när jag äter som jag ska, den bara hänger omkring där runt byxlinningen och mår gott.

.

.

Hur man ser ut efter att ha fått björnbär och hallon av farfar. —->

.

.

Vi svängde in och hälsade på Sanna, Johan och Alexander också idag. Och Linnéa är ju så otroligt gullig med även honom! Hon skulle helst vilja ligga PÅ honom och kramas och pipas hela dagen och dra i hans små öron, fingrar och tår. Han är ju tyvärr inte riktigt så hållbar för den behandlingen ännu. Jag vågade mig på att testa en halv kopp kaffe idag med, trots morgondosen 54mg Concerta i kroppen, och hjärtklappningen kom som på beställning, så det var tur att jag drack så lite för det blev rätt lindrigt ändå. – Snodde första bilden från Sanna.

18_57b9ac28ddf2b30d7461d9f3 20160821_123405_28841490130_o

20160821_123206_28841489020_o 20160821_124924_29050936841_o

Så med denna helgens kolhydratintag så är det strax sängläge för denna här, tröttare än allt blir jag ju dessutom när jag äter fel, det är min sockerkick det, så nu ska jag krypa ner hos Linnéa och spela Hay Day och Candy Crush tills ögonen korsas och locken blir betongsuggor.


Tankar om ADD & Concerta och sätertur 6

Jag har ju ökat på min dos med Concerta nu, har glömt bort att skriva om det, så sedan den 23/6 tar jag 54mg på morgonen och 36mg vid lunch då jag dippade alldeles för tidigt på eftermiddagarna med 18mg för min smak. ? En stor anledning till medicinen är ju att jag ska orka vara folk en hel vanlig dag som vanliga folk gör. det gör jag inte utan går på sparlåga från tidig förmiddag, om jag ens kommer ur sängen (innan Linnéa kom var mornar en stor ångestkälla) När min energi tar slut säger det PANG! Det kommer inte som en smygande trötthet utan det kommer helt utan förvarning och jag är lika oförberedd varje gång. Jag blir åskmoln, jag hatar folk, alla ljud blir lika öronskärande höga, alla skriker, allt smäller och dundrar och skramlar i samma volym, en hostning låter som ett vulkanutbrott, en penna som klickar som att någon slår två stenar mot varandra inuti mitt huvud, jag måste gå undan eller gå in i mig själv för att orka med, jag stänger av omgivningen och flyr till en galax långt borta. Så att tvingas att umgås med människor en hel dag på jobbet, vara trevlig och social med både kunder och kollegor har varit nära nog döden många dagar, På det har jag ju även hörselskadan som dels gör att jag hör näst intill noll av vad folk säger i miljöer där det är mycket ljud samtidigt eller i buller, och dels gör mig extra ljudkänslig för höga ljud. Så det tär ju även det på koncentrationen och orken.

.

Jag har aldrig förstått varför jag inte orkar med folk eller en vanlig dag förrän jag fick min diagnos, eller när jag började misstänka att jag hade ADD och läste på. Men det är ju så enkelt som att jag inte klarar att koncentrera mig på en sak åt gången utan allt kommer samtidigt, ständigt snurrar viktigt och oviktigt i min skalle utan stopp och jag kan inte välja och bestämma mig för att nu ska jag läsa den här texten eller nu ska jag memorera den här körningen som jag fick via telefon, eftersom jag samtidigt som jag får information även tar in alla andra intryck och tänker samtidigt på hur människan talade, hur det ser ut där jag ska hämta, oj där flög en fågel förbi, vad ska vi äta idag? Det klias på min tå, undrar om jag ska klippa mig snart, bilen ska jag nog tvätta imorrn, undrar vart katten är, jag måste kolla GPS:en, kanske nån lagt upp nåt bra till försäljning, fy vad bilen låter högt, måste folk prata så tyst? Vem mötte jag nu som hejade? Det är näst intill omöjligt för mig att plugga, åh vad jag kämpade när jag pluggade på distans, att sitta hemma och försöka få in något i huvet utan att störas av disken som borde diskas, bloggen som borde uppdateras, katterna som sladdade runt, magen som kurrade för att jävlas. Jag slet så ont och kunde för allt i världen inte förstå varför jag inte kunde stanna kvar i texten utan hela tiden smet iväg, i tankarna eller helt enkelt klev upp från bordet och påbörjade något annat då jag helt plötsligt i tankarnas värld glömt bort att jag försökte plugga. Och när jag gick svetskursen med alla människor runt omkring, ljudet från verkstan, ventilationen, alla som rör sig runt mig som jag ser i ögonvrån som tar min uppmärksamhet från det jag håller på med, alla moment som skulle göras samtidigt, alla ljud utanför svetsbåset, att se faktafilmer och läsa beskrivningar, dödsdömt. Det är svårt att förklara, men jag koncentrerar mig på allt från det jag verkligen ska göra till hur många grader det kan vara ute och hur fort en fågel flyger lika starkt samtidigt. Vilket gör mig oerhört trött såklart. Jag saknar ett hormon som hjälper till att sortera tankar och intryck, medicinen fyller upp det hormonet och gör så det blir lugnare i skallen och därmed blir jag piggare.

.

Paula förklarade känslan av tröttheten så bra. Vi har samma sorts trötthet, hon är så förlamande trött ständigt, dygnet runt oavsett vilotid iom sin sjukdom Sjögrens Syndrom, jag har så svårt att förstå hur hon överhuvudtaget kan fungera på dagarna med tanke på hur lamslagen jag själv blir när min energi är slut. Jag kan verkligen förstå att hon är sjukpensionär, för att denna trötthet är fruktansvärd! Och hon har den jämt! Jag får vara tacksam för att jag faktiskt har några timmar med energi per dag i alla fall. Såhär skrev hon i sin blogg häromdagen:

”med Sjögrens kommer något man kallar hjärndimma eftersom man är förlamande trött hela tiden….och precis just nu är den borta!! Jag har hunnit skriva till xx och bestämt att hämta korten nu i veckan, jag har skrivit till grannen och tiggt tidningar som stoppning i kartongen jag ska skicka…samtidigt som jag bloggar, sådant funkar aldrig annars kan jag ju säga. Jag förstår att ni andra som förhoppningsvis är friska är så här klara i huvudet jämt, och jag ska erkänna min avundsjuka på det. Men alla vet nog känslan av att vara så trött så man känner sig luddig i huvudet, känslan av att nej..jag är så trött så jag orkar inte tänka just nu….och så är mitt tillstånd konstant. Utom precis just nu, its a wow-moment!!”

.

Efter höjningen så känner jag att jag kan orka med ännu ett par timmar längre innan jag blir sådär zombifierad, til  runt 16-17, det konstiga är att om jag tar lunchdosen tex vid halv 2-2 så kan jag ändå bli liggande vaken till sent på kvällen, passar jag inte på att försöka sova vid senast 22 så sätter kroppen och huvet igång turbon och tankarna rusar utan ordning, jag hinner knappt tänka klart en tanke innan jag är inne på nästa och pulsen drar iväg, ögonen blir omöjliga att hålla stängda och jag kan känna mig helt hyper. Igår glömde jag lunchdosen, kom på det  13.30 och då vågade jag inte ta den med tanke på att jag skulle kliva upp med Linnéa på morgonen (vi kör varannan morgon nu). Före 15 kom den där tröttheten som en käftsmäll. Det märks så tydligt när jag missar medicinen nu, hur bra jag faktiskt kan funka med den. Jag får faktiskt äntligen saker gjorda, jag sätter mig ner och gör klart saker! Jag kan fortfarande påbörja flera saker samtidigt, men inte i samma utsträckning som förr då ingenting aldrig någonsin blev färdigt utan allt var ett rörigt kaos och jag visste inte vart jag skulle börja, eller kunde inte heller bestämma mig, utan petade på allt samtidigt utan att komma nån vart. Nu kan jag bestämma mig för att göra en sak och sätter mig faktiskt ner och kan göra det också utan att försöka tvinga mig själv till det då tråkiga saker förr varit en omöjlighet och huvudet låst sig och jag har inte kunnat tänka. Jag hoppas att jag även kommer att kunna klara av stress bättre i och med detta, att kunna ha koll på jobbet även då det är mycket utan att huvet låser sig och jag får panik. Jag är så glad att jag fått denna möjligheten! Nu kommer jag inte ha kontakt med min människa på ENP förrän vecka 29, semestertider… så någon eventuell ändring av medicinen blir ju inte förrän då.

.

Det var det intressanta. Igår så tog vi en tur upp till Holmvallen, till Mallas säter, där hon firade sin födelsedag. Bjöd på tre olika tårtor i störröset med öppen eld mitt på golvet och kokkaffe. Mys! Men Linnéa tyckte inte det var nån jättehöjdare att åka bil så långt, typ 45 minuter, Så vette tusan hur det kommer gå när vi ska till stan. Som tur var så träffade hon en vovve där som hon fick klappa och pipa på. Hon blir så glad av djur, det är så kul att se.

DSC01106 DSC01108

En nyfriserad Collie/Lapphund som Linnéa blev storförtjust i.

DSC01117

DSC01110 DSC01112

DSC01115

Annars då. Jag är snart klar med min fina surkärringskylt. Visar resultatet när den är klar. Vi fyndade nytt köksbord och stolar idag, för endast 100 riksdaler! Det behöver egentligen en ommålning, men storleken blev så mycket bättre mot det gigantiska avsågade bordet vi hade innan. Det ser väldigt märkligt ut med ett så litet bord men det är väl en vanesak, men nu får vi plats i köket äntligen utan att behöva gå i sidled, luftigare. Ovant med ett mörkt bord och stolar, men man vänjer sig väl, om vi inte målar det vitt sen. Brodern och Sanna drog till stan imorse för igångsättning och är kvar än, så nu väntar vi med spänning på att se när den där kusin Ojsan behagar kika ut.

DSC01121


Utseendefixering, tonårsförvirring & Pamela A & Graaf-ideal 21

Åh jag har varit så dålig på att hänga med på slutet, i bloggar och Instagram och annat hej kom och hjälp mig -sociala media bla bla bla. Jag känner mig på nåt sätt kass när jag inte hinner med att kommentera/gilla eller ens ser alla inlägg som mina vänner gör, på slutet har jag stresscrollat Instagram endast på kvällen när jag lagt mig, lika med resten så jag missar massor. Men det har varit lite småjobbigt med att ställa in medicinen nu, jag har ju tagit 54mg på morgonen och sedan 18mg till lunch, vilket gjort att jag förvisso kunnat skjuta fram dippen ett par timmar men blivit ännu tröttare och energilös efter medicinen gått ur mot vad jag var innan, vet inte om det beror på att det är den billigare varianten jag tar vid lunch. Hoppas få Concerta till veckan även på den dosen. Igår var jag i alla fall ute och tog en promenad till Tefsjön för att rensa kraniet och röra lite på mig. Är så fruktansvärt stel mellan skuldrorna, axlarna och i nacken sedan en vecka tillbaka, värken strålar ända fram till bröstet?! jag har försökt med massage, spikmatta, liniment, Ipren och värmekudde men det blir inte bättre. Jag brukar aldrig ha såna här problem annars så jag fattar inte, kanske för att jag burit runt på Linnéa i ett års tid? Krupit runt på golvet och sovit/suttit/legat i diverse utomjordiska ställningar framförallt under amningen, detta år utan en enda hel natts sömn. Men ändå.

Vårflod i Tevån.

DSC00616

Kossorna har fått komma ut i stora hagen som går runt oss och det är massor med små kalvar. Dock är de lite fega ännu så ömsom stod de och våldsfunderade på vad jag var för nåt och ömsom så sprang de i vild panik.

DSC00637

Jag minns inte riktigt hur jag kom in på det, men jag följer Magdalena Graafs blogg för att jag tycker hon skriver så fruktansvärt roligt och fullkomligt ärligt vad det än gäller, så det lär ju varit därför. I alla fall, så kom jag att tänka på hur det var när jag växte upp och när jag precis flyttat till stan, 16 år gammal på forntiden, för att börja gymnasiet. Allt var nytt, alla människor var nya förutom ett par från klassen här i Funäs, jag hade varit i stan ungefär 1 gång per år tror jag innan dess, Innan jag flyttade hade jag ett obefintligt intresse för både kläder och smink, sånt gjorde man inte här, på sin höjd maskara när det var disco. Visst, jag började använda foundation på högstadiet, som jag tjuvlånade av mamma i början har jag för mig för jag blev retad för att jag var röd om kinderna hela tiden ”titta Jennie rodnar jämt, äru kär eller, höhöhö!” på moget småpojksmanér. ? Så på sätt och vis så började väl utseendefunderingarna redan då, jag var ju så blyg och tog såklart till mig de orden, innan hade jag inte haft en tanke på eller reflekterat så mycket alls över hur jag såg ut. Jag blev kär för första gången i högstadiet, huvva så jobbigt det var, pojkspolingen var ju dessutom upptagen Men inte då heller funderade jag på hur jag såg ut, det fanns liksom inget ”undrar om han tycker att jag ser fet ut i det här”, eller att jag började sminka mig och fixa frisyren för att han kanske skulle få upp ögonen för mig, det fanns inte i tankebanorna, så jävla skönt det måste varit! Men då visste jag ju inte annat, jag hade inte varit med om annat, ingen sminkade sig, de flesta gick runt i vanliga t-shirtar/collegetröjor och jeans som man kunde köpa på det ljuva 80-90-talet, på gott och ont.

.

Men med alla reklampelare i stan med bikinimodeller som var omöjligt att undvika i alla busskurer och i affärer och vart man än vände blicken så blev självmedvetenheten större och jag började jämföra mig, jag såg folk överallt som såg ut som jag ville se ut, alla hade de något som jag ville ha. I skolan likadant, nästan alla sminkade sig, färgade och fixade håret och hade snygga kläder varje dag, tighta kläder som avslöjade det mesta. Så hade jag aldrig klätt mig. Jag visste inte att man ”skulle” klä sig så som tjej, jag hade alltid bara tagit nåt plagg hemma utan att bry mig speciellt mycket och inte var det det minsta tight eller urringat. Jag var nog väldigt skyddat här hemma på landet, jag minns dock när vi fick parabol och vi hade MTV och VH1 bland annat och jag vet att jag reagerade även på hur alla artister och videos såg ut. Andra året på gymnasiet så utvecklade jag social fobi, jag har säkert haft det liggandes jämt som med ADD:n. Jag ville inte visa mig för folk, jag klarade inte längre att äta lunch i skolrestaurangen, jag levde på godis, jag mådde fruktansvärt dåligt av att tvingas åka buss till och från skolan, allt innebar en enda panikkänsla. Det kändes som alla tittade på mig och tyckte att jag såg konstig ut, gick konstigt, betedde mig konstigt and so on. Jag hade så otroligt mycket föreställningar om vad folk eventuellt tyckte och tänkte om mig. När jag skulle ta körkortet så var jag mer på körskolan och läste teori (på min tid fanns teorin bara att läsa i pärmar inte i någon dator ) än att gå på skolan, det var ju mindre folk där, jag kunde gömma mig.

.

När jag flyttade till Tandsbyn och blev sambo för första gången i slutet på gymnasiet så började jag även jobba på Husqvarna där efter skolan och monterade ihop kapsågar. Även där blev jag bombarderad med idealet om hur man skulle se ut. På tex en arbetsstation så satt en stor plansch med Pamela Anderson i en Baywatchscen rakt framför ögonen på mig, detta var alltså runt 1998. Så skulle man se ut om man skulle duga. Jag såg inte ut så, inte det minsta. Jag krympte mer och mer i självkänsla, för jag tyckte inte att jag dög, vem skulle vilja ha mig, de har mig väl bara i väntan på något bättre. Något ”sånt där” som sticker som en pil rakt in i hjärtat på mig. Internet fanns ju också, det var rätt nytt då, det var svindyrt att surfa, man kunde inte sitta många minuter för då steg telefonräkningen till månen, modemet som ringde upp en anslutning tog ungefär 10 minuter på sig innan det kopplat upp sig mot internet via telefonlinjen och lät samtidigt som en hes kaffebryggare. På löpsedlarna utanför affärerna syntes systrarna Graaf i olika poser med tuttarna uppe vid hakan och blonderat hår, så såg jag heller inte ut, men det var så man skulle se ut. I mitt huvud.

.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt över mig själv under så många år, jag såg inget bra. Jag började köpa kläder som besatt bara för att passa in, se ut som de där andra snygga tjejerna som alltid hade allt jag ville ha. Jag började sminka mig mer och mer, jag färgade håret och jag blekte och jag färgade igen och jag blekte. Då kanske jag kan känna mig nöjd. Jag kände mig aldrig nöjd. Köper jag just det här sminket kanske det får mig att se ut som den och den, men jag gjorde ju aldrig det, jag såg bara ut som Jennie Grinde. Samtidigt så slets jag med svårigheterna med min sociala fobi och problemen som ADD medförde, utan att jag förstod att det var det som gjorde mig till den jag är, plus min hörselskada som gör det nästan omöjligt för mig att höra vad som sägs när många pratar samtidigt, när det är bakgrundsljud och TV och radio hör jag oftast aldrig vad som sägs, så jag har känt mig utanför på många olika sätt, utan att jag visste varför jag var som jag var. Jag förstod inte varför jag inte orkade vara social i flera timmar varje dag som alla andra, när jag höll på svimma av trötthet av alla intryck efter en vanlig dag, Jag förstod inte varför inte jag kunde komma ihåg handlingen av en film, varför faktafilmer i skolan aldrig fastnade utan jag svävade iväg i tankarna utom kontroll istället och kände mig stendum.

.

Funderar på om det blev lite av en chock med allt nytt i stan, jag som mest höll till i skogen innan liksom, och därför tog jag åt mig så mycket av allt? Men det är ju inte bara jag som flyttat från ett sådant här ställe till en stad, så jag måste varit extra känslig. Undrar hur jag varit och hur livet sett ut om jag stannat här hemma istället? Funderingar funderingar. Alla år med dåligt mående och försök att hitta mig själv, förstå mig själv, svårt att komma till ro, impulsiviteten som styrt mig hit och dit till både det bättre och det sämre, all packning jag dragit på mig under åren. Alla erfarenheter jag faktiskt fått av att vara jag, hur jag utvecklats och hur jag hamnat här där jag är idag, i en Jennie som jag faktiskt tycker om. ADD-diagnosen fick mig att äntligen förstå mig själv, äntligen förstod jag varför jag är som jag är och varför jag varit som jag varit. Bara att få ett ord som beskriver mig var en enorm lättnad, äntligen visste jag att jag inte var ensam och jag var inte heller speciellt konstig, nåja. Och att det finns hjälp att få för att fungera som en normal människa och det finns strategier som jag själv kan tillgå för att underlätta min vardag. Nu trivs jag bra, jag gillar den jag är och alla självdestruktiva, förvirrade, jobbiga år med ett antal depressioner har ju faktiskt lett mig hit och impulsiviteten fick mig dessutom att komma hem till mitt älskade Ljusnedal igen efter 17 år i stan. Här är jag hemma, här mår jag bra. Och här föddes älskade lilla Linnéa! Jag är så glad över att hon får växa upp på samma plats som mig.

Ja, det var dagens funderingar.

.

Några bilder från förra helgen. Det var ju fantastiskt väder på kvällarna i alla fall. Stina blir helt utom sig av lycka när hon får sällskap ute och blir helt galen, lika Farbror Tilt, de springer runt och jagar varandra och springer uppför träd och ner och så blir de kära och måste mysa med matte en stund och sen sätter det igång igen.

DSC00564 DSC00536

Fantastiskt att vara kattdjur.

DSC00543 DSC00558

Nytt till prinsessan, den randiga från oss och de tv¨å andra från mormor och morfar. Nu går hon så gott som obehindrat, hon började i lördags med att hellre gå än krypa, krypa har ju hittills gått fortare så, och nu gör hon mest inget annat än att gå runt i lägenheten hela dagarna. Vad kul det måste vara! :<3 Och så är nog 4:e tanden på väg, i överkäken denna gång, till vänster om de blivande framtänderna så det blir ett lite skevt bett ett tag.

DSC00583 DSC00587 20160525_180200_27244472915_o

I helgen så blir det lite jobb faktiskt, jag fick frågan om ett litet fotouppdrag på lördag, så det ska bli skoj. Hoppas jag kan leverera bara. Och så ska 30-årsbroderskapet firas på nåt vis samma dag. Vi hade avslutning på kyrkis i onsdags också förresten, lite trökigt. Vi var här i Ljusnedal på äventyrsholmen, Marianne grillade hamburgare och det gick hästar i hagen som Linnéa tyckte var väldigt spännande, blev väldigt besviken när hon inte fick pipa dem. Och en vovve som fick springa lös var också väldigt fascinerande, hon försökte pipa även den men inte heller den kände sig speciellt lockad till det. Goa lilla tjej. Vi var inte ensamma denna gången, utan hela två föräldrar och två barn var vi och så Marianne då förstås Lite trist är det ju att inte fler kan dyka upp en sån här gång när M ställer i ordning en massa och det är sista gången inför sommaren. Men gott som tusan var det med grillade hamburgare, Linnéa fick också smaka och älskade det! Men det var jättemysigt ändå såklart att sitta där i gräset, höra vårfloden som brusade förbi runt om, solen som sken, småprata lite och bara må gott i ett par timmar. Dock gjorde jag misstaget att dricka en halv mugg kaffe och efter vi kommit hem kom hjärtklappningen som på beställning…. så det är bara att fortsätta hålla mig ifrån det uppenbarligen.

20160525_100733_27204638506_o 20160525_1007280_26963568990_o

20160525_100746_27141674582_o


6th sense glossy & drugs 16

En uppdatering om avsaknaden av bra att ha-ämnen i kraniet kanske är på sin plats. Jag har ätit 54mg Concerta nu i 2 veckor ungefär, den riktiga sorten och inte den billiga varianten som jag gnagde i mig först vilken jag tyckte gav 0 effekt plus förlamande illamående, så egentligen har jag knaprat 54mg i en månads tid. Men visst fasen är det lite skillnad nu när jag äter Concerta, förmiddagarna går oftast jättebra, jag vaknar till och kommer igång bra på morgonen, det känns inte som jag behöver uppskjutningskraften av en månraket för att komma igång med dagen. Ofta är det annars på eftermiddagarna och främst kvällarna jag får saker gjorda, om ens nåt blir mer än halvgjort då heller iom att jag påbörjar 7 projekt samtidigt och pendlar mellan dem, lååång startsträcka där. Dock så känner jag tyvärr fortfarande av energidippen som kommer vid 13-14-tiden, jag blir så trött så det flimrar framför ögonen, känns som hela kroppen vibrerar och jag skulle göra allt för att vila, få tystnad, men det kan jag ju inte med Linnéa här hemma och inte heller då jag är på jobbet. Det är bara att försöka bita ihop och sedan tvärdö så fort jag får chansen.

.

Så igår pratade jag med ENP som föreslog att jag skulle öka på med 18mg mitt på dagen för att se hur det funkar, eftersom morgondosen uppenbarligen går ur kroppen redan då. Och jag måste nog även försöka sluta helt med kaffe ??? även fast jag dricker det på morgonen innan medicinen så påverkas jag förmodligen av det ändå genom att jag får hjärtklappning, kaffe ligger kvar ganska länge i kroppen. Jag läste att det kan bli så och att kaffe dessutom kan öka biverkningarna av Concerta. Så jag måste definitivt testa att även skippa morgonkaffet nu (HERREGUD!) och se hur det känns. Det är lite obehagligt med hjärtklappningen såklart och det är ju svårt att slappna av då också, men även så kan det rätt vad det är liksom bubbla innanför skinnet (aaaalien!) på ett märkligt sätt lite varstans runt bröstkorgen, någon som känner igen den känslan? Sedan så sa hon att man kan må lite underligt medan man håller på att ställa in rätt dos, så det kan ju även bero på det, det tar tid för kroppen att anpassa sig till hur man beter sig när man har rätt mängd kemikalier i hjärnan.

.

Mysbyxmode i helgen i världens mest flurtilldragande soffa.

20160515_163927_27070746955_o

Stina håller på tappa vinterpälsen och är smal på vissa ställen och ett enda tuffs på andra och Lille Sej som hemskt gärna vill ut i sin utomhusgård.

DSC00482 DSC00488

Och så dom här typerna, 3 av 4 lurvbollar hos mamma och pappa.

20160518_132821_26996206552_o

Jag äälskar Glossybox limited edition boxar och brukar nästan alltid se till att snappa åt mig en sån när de släpps. Denna månad så fick jag min originalbox gratis dessutom så då var det ju inget att fundera på om jag skulle köpa Mors Dagsboxen eller ej. ?  Det är tur att jag aldrig behöver känna att jag saknar en hjälpande hand numera.

DSC00467 DSC00471

Till rubriken, alltså innehållet är perfekt! Glossybox måste ha ett 6:e sinne:

  • Fransböjare – nog för att jag fick en sådan med förra boxen, men den rent ut sagt sög, nyps i skinnet och fransarna blir som en torr rosenbuske och spretar åt olika håll och böjen blir framme vid topparna typ om jag ska undvika att böja även skinnet så jag undviker oftast att idka självplågeri med den. Denna är fantastisk! Det är näst intill omöjligt att knipsa av sig skinnet med den, perfekt formad för mina ögon och så har den sammetsskaft. ?
  • Maskara – Jag konstaterade häromdagen att min nuvarande börjar klumpa sig och snart är skräp, funkar dock ett litet tag till efter en droppe vatten i flaskan.?
  • DD Cream för håret – mitt fantastiska Maria Nila-värmeskydd/leave in-balsam räcker till högst en hårtvätt till och denna ska förutom att den är vårdande bl.a funka som leave in-balsam, värmeskyddande och hålla frisyren längre. Purrfect!
  • Lip & cheek-stain – jag har fastnat för dessa efter att alltid ha ratat dem och gett bort eller kastat när jag fått dem förr. Ända tills jag fick ett prov på Benefits Benetint i en box och blev helsåld, förvisso i samma veva som jag bestämde mig för att dra ner på puderprodukter så det kan ju bero på det, provflaskan är snart slut och ni förstår ju paniken över det. Hur överlever man? ? Benetint har en perfekt röd färg för mig tycker jag och jag kör den både som rouge och på läpparna. Denna är mer rosa, ger en lite mer vinterfrostig färg på kinderna tycker jag. Är superhärlig att applicera, behövs bara en dutt med applikatorn på varje kind och den smälter in fint och den har ett svagt fint skimmer. Dock är den tyvärr väääldigt starkt parfymerad och ingen färg jag trivs med på läpparna.
  • Ögonbrynskit – Jag har svurit över mitt lääänge nu, vaxet är slut och själva färgen i paletten så gott som vägrar fastna på penseln hur mycket och i hur våldsamt raseri jag än gnuggar av någon anledning, så ännu en fullträff! Denna är gigantisk, rätt bra pigment dessutom och kan användas lika bra på ögonen också. ? dock är som oftast inte penseln så mycket för världen, de pratar dessutom om en vinklad och en spolformad i beskrivningen, båda ändarna på den som följde med min palett är snedställda? Följer även med en liten pincett som jag inte testat ännu.
  • Läppstift, det var enda grejen som jag inte wowade över, jag använder inte läppstift. Det är för kladdigt, för mycket färg, försvinner på en gång, föredrar läppenna, jag trivas icke och detta är en riktigt röd färg, ljust röd färg. Så om nån känner sig lockad att adoptera det så är det bara att hojta, it’s free!
  • DSC00489

DSC00495 DSC00493


Snabba psykopater 6

Eller, neuropsykiatriker. Jag pratade med min kontakt på ENP i fredags eftermiddag, strax före 17 och på måndag morgon hade jag receptet på 54mg Concerta! Impregnerande! Så innan Apoteket här i byn ens hade öppnat för dagen så ringde jag (och de svarade till och med!) och bad dem beställa hem Concerta, så den hämtade jag ut i tisdags. Självklart så kunde jag inte hålla mig från att ta första tabletten samma dag, tålamodet är således än så länge oförändrat grejen var att jag inte var hemma förrän 13:30 och en amöba hade kunnat förutspå hur oerhört oklokt beslut det skulle visa sig vara att ta en sån slags medicin och i den dosen den tiden på dygnet.

.

Så, jag var så jävla klarvaken som jag aldrig någonsin varit när klockan var mitt i natten, jag låg där i mörkret när klockan passerade midnatt med ett par vitt uppspärrade ögon som vägrade hålla sig stängda någon längre stund. Och det känns som att jag låg där till klockan 2 i alla fall innan jag kände mig redo för natten, lagom till Linnéa Rotorbladsson kom kravlande upp i sängen och av döma av snurrandet och sparkandet och skallandet på sin mamma som följde därefter gjorde sig redo för en uppstigning med sin helikopterkropp. Så att eh, sömnen den natten var ju sisådär.

.

Dock kan jag känna att jag får en svacka på eftermiddagen/kvällen ännu, men inte alls i samma förlamande styrka som innan medicinering/eller med Metylphenidate Sandoz. Men jag funderar på om jag kanske ändå skulle behöva en påfyllning av en lägre dos mitt på dagen kanske för att det ska bli optimalt. Får kolla med ENP nästa gång. Men, jag mår inte illa längre! Så.Jäkla.Skönt! Så det var Sandoz som orsakade det utan nån inverkan från nåt annat, mat tex, skönt det. Hade aldrig stått ut att bli sådär varenda dag mycket längre till, så illamående och helt orkeslös, plus noll och ingen effekt av medicinen. Började tappa hoppet litegrann där då jag knappt kände nån skillnad trots att dosen ökades, men med Concerta kan jag faktiskt känna positiva effekter och Emil sa redan första dagen att det var skillnad på mig.

.

Vi imorse innan vi drog till kärmora för att spana in hennes nya lägenhet. Sist vi var där så var det mitt i flyttkaoset, men Linnéas favoritmänniska tillika gudmor/faster och hennes Aviel var ju där då och det var ju det viktigaste. Linnéa är fortfarande så kär i sin faster trots att de ses så sällan, det var hon som fick det första riktigt långa och lyckliga leendet från Linnéa. Så fantastiskt att se. – Linnéas min på högra kortet, haha! xD

20160505_094825_26828077575_o 20160505_094922_26222750544_o

Innan medicinuthämtningen så var vi på BVC, mamma följde med denna gången. Och lille storsitas har ökat nästan ett kilo sedan förra månaden, från 9,44 till 10,36kg och skjutit iväg ännu 2cm på längden till 76cm. Hon växer som hon ska och följer alla sina kurvor perfekt, så för lite mat behöver jag inte oroa mig för att hon får i alla fall. Skönt!

.

Igår eftermiddag så satt vi ute i kattgården jättelänge tillsammans med en lycklig Lille Sej.

20160504_140612_26810329315_o 20160504_141319_26717330932_o

Igår var det kyrkis igen också, men denna gången var vi nere på Risnäset då de påbörjat att renovera en (troligtvis) fuktskada på församlingshemmet. Det var bara vi, Marianne som har hand om det och en mamma till, vars lille 4.5-månaders låg och sov i vagnen hela tiden. Linnéa tyckte det var jättespännande att vara i sanden där nere på lekplatsen, den var god att äta också förstås… undrar hur mycket grus som hamnade i lillmagen egentligen. Vi gungade lite i såna där gungdjur(?!) och en sån där babysitsgunga på gungställningen som var jättekul! Så efter det så drog vi på Coop och köpte en minihink och små trädgårdsredskap så vi har till nästa gång det blir nåt sånt där.

.

Hon blev trött redan efter en timme där nere och visade att hon ville upp i vagnen. Så vi gav upp vid 11 och efter att vi varit på Coop så somnade hon i vagnen nästan direkt, lille vän. Så det fick bli en rundtur på byn i närmare en timme i det fantastiska vädret innan hon vaknade till och vi åkte hemåt. VÅR! – Kyrkan som ligger så fint under Funäsdalsberget.

20160504_115314_26785018246_o 20160504_114918_26785016606_o

Muséet och Fornminnesparken.

20160504_115544_26809003915_o

20160504_115643_26742237971_o

20160504_115826_26204354174_o

Inger & Conny kom förbi i tisdags, efter en skidtur på Flatruet, med en tidig födelsedagspresent till Linnéa. Så jäkla gullig! Denna här har ju liksom inget val, katter och Musse Pigg är vad livet går ut på, precis som för mamma. Som det ser ut nu, kan jag passa på att skriva medan jag kommer ihåg det, är att förmodligen så kommer vi fira Linnéa helgen den 4-5:e juni då brodern fyller 30 på lördagen helgen innan och Linnéa på måndagen det. Kan tänkas det finns trötta människor i omlopp den helgen så det är lika bra att skjuta på Linnéas dag några dagar. Det går ju än så länge innan hon är medveten om detta fruktansvärda att flytta sin födelsedag.

20160503_184501_26771050206_o 20160504_082618_26201641184_o

Finast! – Linnéa fyllde 11 månader i lördags och fick en blombukett av pappa. – Trött liten tjej.

20160502_102728_26494986470_o 20160430_192618_26460202880_o 20160502_104103_26767684435_o

Lille Sej tog sin första fågel, en rödhake. Men jag tror den slapp undan! Tilt provkör Linnás vagn.

20160501_084900_26718416656_o 20160430_194458_26707213966_o

20160501_191248_26149928473_o


Det här knarket jag har 15

Nu har jag ätit Concerta (eller rättare sagt Metylphenidate Sandoz, återkommer om det längre ner) i ungefär en månad och är inne på ”högsta” dosen (vissa behöver och får högre dos), 54mg, sedan ca 2 veckor tillbaka. Jag går och kollar blodtryck och puls med jämna mellanrum då de kan ge högt blodtryck, men jag låg och ligger fortfarande lågt skönt nog, 107/71 och puls 73 på en av mätningarna sist.

.

Såååå hur går det frågar vi med spänning, är hon hög som ett hus om dagarna numera!? Nä fy fan vad jag är besviken, jag hade väntat mig att gå omkring i ett lyckorus med energi som en kanin och nöja mig med att sova 2 timmar per natt, ständigt i ett uppåttjack. Nej då, men lite besviken är jag då jag inte märker någon större skillnad alls. Det enda jag kanske märker av är att jag är lite lugnare i huvet om kvällarna, katastroftankarna är inte lika våldsamt närvarande som innan, jag somnar lugnare och snabbare utan att ha panik och inte våga somna av alla skräckscenarion som jag fantiserar ihop mot min vilja. Min energidipp på eftermiddagarna är kvar, den som gör mig så trött så jag blir yr och det flimrar framför ögonen så jag skulle kunna döda för att få ramla ihop till en sovande zombiehög på golvet när jag jobbar tex. Jag har fortfarande det inlägget i utkast där jag skriver om hur jag funkar, får se till att lägga ut det snart.

.

Men att jag har lättare att somna kan även ha att göra med att jag är så fruktansvärt trött på kvällarna också, för nästan vareviga dag får jag en släng av så våldsamt illamående oftast på eftermiddagarna vilket slår ut mig helt, jag blir helt orkeslös i flera timmar, men ändå måste jag ju vara vaken och alert med Linnéa. Jag har grubblat mig nästan galen (ännu galnare ) på detta och vad det kan bero på, första tanken var ju att jag kanske äter för dåligt, eller att jag äter nåt som inte passar med medicinen, är det kaffet som gör det eller att jag inte äter något i samband med att jag tar tabletterna? Så jag har försökt allt i matväg och tider, men det blir ingen skillnad. Så jävla tråkigt!

.

Men… så slog det mig. Jag har ju Concerta på receptet, dock erbjuder ju alltid Apoteken den billigaste versionen och inget av de tre Apotek jag besökte i stan hade Concerta hemma så istället tog jag ut Metylphenidate Sandoz som förstås har samma verksamma ämne som Concerta. En burk med 30 depåtabletter á 18mg Concerta kostar ca 500 spänn, en burk 54mg som jag går på nu kostar ca 700.-, så det är inte billiga saker och Sandoz är bara marginellt billigare. Jag tog ut 3 burkar på en gång med 18mg och tar nu alltså tre tabletter om dagen, så de försvinner fort.

.

I alla fall, så har jag i min enfaldighet tagit för givet att även fast det är olika tillverkare så innehåller de samma saker förutom det verksamma ämnet. Så jag skrev om funderingarna till Cissi som har ADHD/Asperger och är typ som mig som då sa att hon faktiskt läst att många får biverkningar av just Sandoz och inte alls upplever samma effekt som med Concerta! Alla människor tar ju upp ämnen på olika sätt i kroppen, vilket gör att vissa mediciner inte alls funkar på vissa medan för andra fungerar samma medicin perfekt.

.

Så förmodligen så innehåller Sandoz något ämne som jag inte ”tål” och/eller något som min kropp inte tar upp då jag inte märker någon större effekt. Så när jag pratade med min kontakt på Enheten för Neuropsykiatri i fredags när vi hade uppföljning så nämnde jag detta och hon förstod direkt vad jag menade när hon hörde att det inte var Concerta jag äter, jag har ju inte nämnt det innan till henne då jag inte haft en tanke på att det kunde spela roll då jag blev erbjuden denna istället av Apoteket. Så i början på nästa vecka har jag förhoppningsvis fått ut ett nytt recept på 54mg Concerta där det är ikryssat att det INTE får bytas ut mot andra alternativ. SKÖNT! Så nu håller vi tummarna och tassarna för att det blir en helvändning på fröken Grindelur med rätt medicin, right!?

.

Två filtrerade Grindar.

2016-04-26-08.54.13-1.jpg.jpg wp-1462000519109.jpg


Personlig Konkurs 12

Det bär sig inte länge till detta, tillgångarna är inte vad de varit alls, flödet sinar och efterfrågan har sjunkit avsevärt. Det är nog bara att inse att mitt företag som Mjölkko/mjölkkruka/mjölkfabrik snart får begäras i konkurs. Linnéa är inte alls speciellt intresserad av bröstet längre, förutom när hon är jättetrött eller det är typ 4 på natten och hon (förmodligen) bara behöver snutta sig lugn. Oftast när jag ska ge henne så är det 345 andra saker som är mycket intressantare än att äta och hon släpper gång på gång för att fundera på annat och sprattlar och håller på, tills hon kommer på att tutten inte är i hennes mun, då blir hon förbannad trots att det är hon själv som släppt den. Haha… jäkla typ.
.
Jag är så stolt över mig själv, folkskygghetsministern, att jag tog mig iväg med Linnéa på kyrkis i onsdags! Jag vet inte hur länge det hållit på, men en gång i veckan från augusti tror jag. Det är några måader jag har gruvat mig och samtidigt varit nyfiken på att gå, men i sista sekunden vägra. För jag vet inte exakt vilka som kommer vara där, jag vet inte exakt hur det fungerar, jag vet inte exakt vad man gör, jag vet inte exakt hur jag ska bete mig osv osv osv. Jag behöver ha kontroll på allt annars blir jag ohyggligt stressad och låser in mig hemma istället. Vi var först där tack och lov, så vi kunde i lugn och ro sätta oss och börja leka med alla leksaker som fanns där innan fler började dyka upp. Och varje gång det kom en ny bäbis innanför dörren så sken Linnéa upp och blev jätteglad och hon var inte alls blyg och satt och lekte och granskade de andra och kände på dem och de kände på henne. Det var så kul att se.
.
Vi lekte en timme ca och sen blev det fika, bjöds på Linnéas favoriter majskrokar dessutom. Och efter det så var det babyrytmik då Marianne som ledde allt sjöng enkla sånger och ramsor och vi fick varsin minimaracas(?) och vi skulle röra händer och fötter, flyga i luften osv. Det sista var att de skulle ligga i en ring med huvudena mot mitten och vi föräldrar fick ett genomskinligt tygstycke som vi skulle röra böljande ovanför dem. Det var inte poppis, en fick surläpp och det blev bedrövelse och då hakade flertalet på, även Linnéa, haha! Smittsamt det där. Linnéa somnade i bilen hem och sov sedan vidare i babyskyddet i hallen i 1,5 timme! Helt slut! Hon är ju inte alls van så mycket folk och så mycket rush så de där två timmarna tog musten ur henne totalt. Även mig. Men det var kul och jättetrevligt faktiskt och jorden gick inte under som jag befarade. Mitt största problem är ju dock att jag har så fruktansvärt svårt att höra vad folk säger när det är andra ljud runt omkring och 7-8 barn kan ju verkligen ge ljud ifrån sig, så större delen av tiden var det inte så stor mening för mig att ens försöka vara med i nåt samtal. Jag kan ju inte sitta och skrika VA?! hela tiden för att höra vad alla andra säger… men jag koncentrerade mig på Linnéa då istället. Ännu en nackdel med att vara dövöra, svårt att komma in i gemenskapen. En del tror säkert att jag inte är intresserad av dem eller rent av stroppig (som jag vet att flera trott innan de lärt känna mig), men tyvärr är det ju lite den sociala fobin plus att jag hör så dåligt som gör att det blir så.

wp-1455180097295.jpg wp-1455180105142.jpg
Jag fann en app som verkar jättebra, om bebisens utveckling vid olika ålder. ”Gravid & Baby” heter den, längst upp under klockan på första bilden ser ni hur den ser ut. Och det står faktiskt precis som Linnéa är just nu och varför. Jätteintressant sånt här! Då kan man ju faktiskt få en förklaring till varför de är som de är ibland och slipper grubbla på det i alla fall. ? Hon är väldigt mammig just nu och kan bli helt förtvivlad om jag går ut ur rummet även fast Emil är där med henne, hon har börjat sova väääldigt dåligt igen senaste veckan och även det är vanligt vid den här åldern, 8-9 månader, och de behöver väldigt mycket närhet den här perioden. Vi är vakna 2-3 timmar varje natt och hon är ömsom ledsen och har det jobbigt för att hon inte kan sova ömsom tror att det är dag och lekdags och det är jättesvårt att få henne att komma till ro. De går igenom en separationsfas där de övar på att bli självständiga, men samtidigt är de såklart rädda att de ska bli lämnade av de som är tryggheten i livet. Det händer ju även jättemycket nu med utvecklingen, börja krypa och klättra på saker och en vilja att upp och gå, så det är mycket att hantera och sortera i huvet för en liten människa.

wp-1455181847385.png wp-1455181855741.png wp-1455181852174.png

wp-1455196836736.jpg

.

.

.

.

.

Vi tog oss äntligen iväg till ”moster”  Gunborg i torsdags och hälsade på (min pappas moster), det går ju lite lättare att ta sig iväg när solen skiner trots att jag tänkte ta en vilodag med tanke på kyrkisståhejet dagen innan som körde slut på oss båda. Världens goaste, gulligaste lilla tant. Hon blev så glad över att få träffa Linnéa igen, senast var ju på dopet i slutet på september. Den här gången vågade hon ha henne i knät också, vilket hon inte vågade då eftersom hon var rädd att tappa henne, nu är hon ju en stor 9 kilosklump som sitter stadigt där man placerar henne. Linnéa var lite trött men satt ändå på golvet nedanför Gunborg och log och pratade och de lekte tillsammans med sakerna vi hade med. Hon fick även hälsa på Walter, en grå jako-papegoja som är lika urgammal som mig, men hon föredrar katter så trots att han visslade och pratade med henne så var han inte så jättespännande faktiskt.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.
Testade två nya recept igen i går eftersom jag försökte hålla mig från att köpa godis/chips men var TVUNGEN att ha nåt att stoppa i truten. Nyttiga kärleksmums, recept HÄR, och mazarinkaka med chokladöverdrag, recept HÄR, fick det bli. Kärleksmumsen smakade väldigt nära som kärleksmums ska faktiskt! Mazarinkakan var helt okej, men jag visste att jag skulle förbli skeptisk då det är dadlar i chokladtoppingen. Jag är oerhört skeptisk mot dadlar och fikon o dylika ting. Men den blev faktiskt ätbar den med, säkert gillar dadelfolk den mycket bättre än vad jag gör. Men som sagt, jag kan gärna äta den. Dock är dadlar väldigt söta, 56 gram Kh/100 gram, meeen per bit blir det ju inte många gram, så det får vara så.

20160212_172959_resized 20160212_172951_resized

Sist men inte minst, vi fick nytt handfat inne på dass igår! Och ny blandare både till handfatet (förstås) OCH till tvättbänken! De båda har stått och droppat sen vi flyttade in, men det har liksom inte blivit av att vi anmält det, genast känns det SÅ mycket fräschare därinne! Tack till bästa vaktmästarn & Co!
.
Idag är jag sådär väck igen, det var länge sedan jag kände såhär nu, men EREMIT-TID!!! Skriker hela min lekamen från det att jag vaknade imorse och den skriker fortfarande. Kan bero på alla vakennätter på slutet kanske. Men jag var tvungen att komma ut en sväng och köra bil och smattra med kameran, så jag for upp till Ruvallen och matade fåglarna, tog kort på gamla ting och fåglar och bara var en stund. Tror kvällen får innehålla ett långt varmt bad i tystnad och så hoppas jag på en god natts sömn efter det, tror bestämt att det är Emils tur att ta Linnéa en hel natt nu. Nu ska jag dona lite med bilderna från dagen så kanske jag kan få upp några imorgon. Det var ju inte direkt soligt och fint men ändå skönt att vara ute med kameran och det blev lite mysigt med snön som föll. Min gamla lekstuga som jag hoppas Linnéa kan leka i i sommar:

IMG_8984 copy