Tag Archives : ENP


Snabba psykopater 6

Eller, neuropsykiatriker. Jag pratade med min kontakt på ENP i fredags eftermiddag, strax före 17 och på måndag morgon hade jag receptet på 54mg Concerta! Impregnerande! Så innan Apoteket här i byn ens hade öppnat för dagen så ringde jag (och de svarade till och med!) och bad dem beställa hem Concerta, så den hämtade jag ut i tisdags. Självklart så kunde jag inte hålla mig från att ta första tabletten samma dag, tålamodet är således än så länge oförändrat grejen var att jag inte var hemma förrän 13:30 och en amöba hade kunnat förutspå hur oerhört oklokt beslut det skulle visa sig vara att ta en sån slags medicin och i den dosen den tiden på dygnet.

.

Så, jag var så jävla klarvaken som jag aldrig någonsin varit när klockan var mitt i natten, jag låg där i mörkret när klockan passerade midnatt med ett par vitt uppspärrade ögon som vägrade hålla sig stängda någon längre stund. Och det känns som att jag låg där till klockan 2 i alla fall innan jag kände mig redo för natten, lagom till Linnéa Rotorbladsson kom kravlande upp i sängen och av döma av snurrandet och sparkandet och skallandet på sin mamma som följde därefter gjorde sig redo för en uppstigning med sin helikopterkropp. Så att eh, sömnen den natten var ju sisådär.

.

Dock kan jag känna att jag får en svacka på eftermiddagen/kvällen ännu, men inte alls i samma förlamande styrka som innan medicinering/eller med Metylphenidate Sandoz. Men jag funderar på om jag kanske ändå skulle behöva en påfyllning av en lägre dos mitt på dagen kanske för att det ska bli optimalt. Får kolla med ENP nästa gång. Men, jag mår inte illa längre! Så.Jäkla.Skönt! Så det var Sandoz som orsakade det utan nån inverkan från nåt annat, mat tex, skönt det. Hade aldrig stått ut att bli sådär varenda dag mycket längre till, så illamående och helt orkeslös, plus noll och ingen effekt av medicinen. Började tappa hoppet litegrann där då jag knappt kände nån skillnad trots att dosen ökades, men med Concerta kan jag faktiskt känna positiva effekter och Emil sa redan första dagen att det var skillnad på mig.

.

Vi imorse innan vi drog till kärmora för att spana in hennes nya lägenhet. Sist vi var där så var det mitt i flyttkaoset, men Linnéas favoritmänniska tillika gudmor/faster och hennes Aviel var ju där då och det var ju det viktigaste. Linnéa är fortfarande så kär i sin faster trots att de ses så sällan, det var hon som fick det första riktigt långa och lyckliga leendet från Linnéa. Så fantastiskt att se. – Linnéas min på högra kortet, haha! xD

20160505_094825_26828077575_o 20160505_094922_26222750544_o

Innan medicinuthämtningen så var vi på BVC, mamma följde med denna gången. Och lille storsitas har ökat nästan ett kilo sedan förra månaden, från 9,44 till 10,36kg och skjutit iväg ännu 2cm på längden till 76cm. Hon växer som hon ska och följer alla sina kurvor perfekt, så för lite mat behöver jag inte oroa mig för att hon får i alla fall. Skönt!

.

Igår eftermiddag så satt vi ute i kattgården jättelänge tillsammans med en lycklig Lille Sej.

20160504_140612_26810329315_o 20160504_141319_26717330932_o

Igår var det kyrkis igen också, men denna gången var vi nere på Risnäset då de påbörjat att renovera en (troligtvis) fuktskada på församlingshemmet. Det var bara vi, Marianne som har hand om det och en mamma till, vars lille 4.5-månaders låg och sov i vagnen hela tiden. Linnéa tyckte det var jättespännande att vara i sanden där nere på lekplatsen, den var god att äta också förstås… undrar hur mycket grus som hamnade i lillmagen egentligen. Vi gungade lite i såna där gungdjur(?!) och en sån där babysitsgunga på gungställningen som var jättekul! Så efter det så drog vi på Coop och köpte en minihink och små trädgårdsredskap så vi har till nästa gång det blir nåt sånt där.

.

Hon blev trött redan efter en timme där nere och visade att hon ville upp i vagnen. Så vi gav upp vid 11 och efter att vi varit på Coop så somnade hon i vagnen nästan direkt, lille vän. Så det fick bli en rundtur på byn i närmare en timme i det fantastiska vädret innan hon vaknade till och vi åkte hemåt. VÅR! – Kyrkan som ligger så fint under Funäsdalsberget.

20160504_115314_26785018246_o 20160504_114918_26785016606_o

Muséet och Fornminnesparken.

20160504_115544_26809003915_o

20160504_115643_26742237971_o

20160504_115826_26204354174_o

Inger & Conny kom förbi i tisdags, efter en skidtur på Flatruet, med en tidig födelsedagspresent till Linnéa. Så jäkla gullig! Denna här har ju liksom inget val, katter och Musse Pigg är vad livet går ut på, precis som för mamma. Som det ser ut nu, kan jag passa på att skriva medan jag kommer ihåg det, är att förmodligen så kommer vi fira Linnéa helgen den 4-5:e juni då brodern fyller 30 på lördagen helgen innan och Linnéa på måndagen det. Kan tänkas det finns trötta människor i omlopp den helgen så det är lika bra att skjuta på Linnéas dag några dagar. Det går ju än så länge innan hon är medveten om detta fruktansvärda att flytta sin födelsedag.

20160503_184501_26771050206_o 20160504_082618_26201641184_o

Finast! – Linnéa fyllde 11 månader i lördags och fick en blombukett av pappa. – Trött liten tjej.

20160502_102728_26494986470_o 20160430_192618_26460202880_o 20160502_104103_26767684435_o

Lille Sej tog sin första fågel, en rödhake. Men jag tror den slapp undan! Tilt provkör Linnás vagn.

20160501_084900_26718416656_o 20160430_194458_26707213966_o

20160501_191248_26149928473_o


Bollibollar & såpbollar 6

Määän nu är det väl ändå vår på gång va!? Plusgrader varje dag det senaste även om det varit ett gäng minus under nätterna. Nu kommer lortvattnet fram, lersörjan som gör bilar och folk blöta och skitiga vid minsta rörelse, doften av unkna ruttnande gamla löv fyller näsborrarna och den där mysiga göms i snö kommer fram i tö-hundskiten och påskturisterna trängs på trottoarerna. ? visst är det härligt!? Nä fy vad jag har längtat efter det här! Hela långa vintern har jag väntat på vårtecken, att snön ska försvinna och gräset bli grönt. Värme! Så att Linnéa ska kunna vara ute och tulta omkring i gräset med katterna, följa med ut i skogen på små utflykter och kunna vara med på ett helt annat vis än tidigare. ? I vinter har hon ju agerat stelopererad Michelingubbe och inte haft så mycket användning av snön så att vara ute bara för att har inte varit sådär jätteroande har hon tyckt. ? kan man ju förstå, att bara kunna sitta på en fläck och stirra är ju mäkta roligt.

.

Alltså, Linnéa sov rätt bra inatt. Det var lite gnyenden och propellerkonster som vanligt, men inte hela natten och när jag låg och tittade på henne innan jag skulle somna så formade hon munnen till ett stooooort gap och sen bara gallskrek hon rätt ut! Huvva vad otäckt det var! Måste varit en mardröm. Stackars liten. Förutom det så sov hon som sagt rätt bra, ändå är jag tröttare än fan själv idag!? Frusen och svidig i ögonen och gäspar värre än öppningen till en fågelholk gjord för en örn skulle vara om de bodde i sådana. Jäklars om Emil smittat mig med sina bacillurer! I så fall hoppas jag lillsitas klarar sig, men det är väl för mycket begärt.

.

Jag har käkat mitt knark i snart två veckor nu, jag tar nu 2 tabletter varje dag sedan i tisdags, 36mg Concerta. Määään, alltså, jag vet inte om jag känner nån större skillnad ännu dock, det enda är att jag kan bli lite illamående vissa dagar men jag tror det beror på hur mycket jag äter och dricker, Concerta är vätskedrivande så det är viktigt att komma ihåg att dricka mer än vanligt vilket jag iiiinte gör. Kanske jag är lite piggare på eftermiddagarna och kvällarna numer men det är nog bara marginellt, kanske är jag lite lugnare i skallen. Jag kan faktiskt inte säga på rak arm om jag märker nån förändring. Jag känner inte av att jag skulle fått nån ökad puls, inte så att jag reagerar på det, pulsen går oftast upp när man äter dem tydligen. Men jag ska ta mig ner på HC och kolla blodtryck och puls i veckan så det står rätt till. De har ju tydligen ett rum där man kan gå in närsomhelst och sticka in armen själv och mäta, det är ju skitbra, men jag hade inte en blek om att det fanns här förrän de på ENP i stan berättade det. Den 11:e ska min kontakt ringa så får vi se vad som händer då, om jag ska öka ännu mer till högsta dosen, 54mg.

.

Fick se såpbubblor för första gången hemma hos mormor och morfar, det var fascinerande! Genomskinliga bollar som försvinner i tomma intet. (Skärmdumpar från videon jag spelade in, därav kvalitén)

2016-03-31_16.22.34

20160331_161614 20160331_161416 wp-1459593118330.jpg

Var och hälsade på Malla, Bianca och Bollibollarna. Bollibollarna var väldigt nyfikna på vad Linnéa var för nåt och Linnéa älskar ju katter så hon hade det så kul!

wp-1459434415914.jpg wp-1459434415915.jpg

wp-1459434596275.jpg wp-1459434596276.jpg

Fick ett helt LASS med kläder till Linnéa igen av mormor och morfar! Jösses alltså! Det är massa fina sommarklänningar, byxor, shorts, tröjor, pyjamasar, flera par skor och sandaler, regnställ och vinteroverall som passar nästa vinter och vinterjacka som hon får slita på de sista vinterveckorna nu, några påslakan och en badcape och flera fina hårband vilket är perfekt nu när hon börjar bli så långhårig! Det höll på börja sina lite nu för henne i storleken som hon håller på växer i nu, 80, så det här kom ju mer än lägligt. Så bortskämd! Och så fick hon en kudde av Rut och Anders igår som jag tror hon låg gott på.
.

Titta så gulligt de matchar i varsin Brukse-tröja.

wp-1459590728562.jpg wp-1459590712387.jpg

Invigde äntligen min fina lilla 12-centimetersspringform som jag köpte för ett tag sen med att baka en minigräddtårta som jag åt till middag igår och frukost idag. Hähä! Använde kokosmjöl och mandelmjöl, pofiber och fiberhusk och annat sånt där nyttigt ni vet, orkar inte skriva recept just nu. Fyllde med mosad banan och grädde i mitten och hyvlade mörk Nellie Dellies 70% steviasötad choklad över. Nom nom!

wp-1459530620153.jpg wp-1459530684094.jpg

wp-1459530620148.jpg wp-1459530669147.jpg

En skymningsbild i farten när jag var på väg till Funäs.

wp-1459434338482.jpg

Solnedgång hemma.

wp-1459530603832.jpg


Snôrvôtta & knarsck 4

I tisdags for jag ju då till stan för att förhoppningsvis få den där efterlängtade medicinen för min knäpphet, den där jag väntat 3 år på om inte mer – den som förhoppningsvis ska hjälpa upp min trötthet, förvirring, disträhet, ballkusighet (=fumlighet) och min fullständiga brist på koncentrationsförmåga, vilken nog ligger på samma nivå som det obefintliga tålamodet. Kanske är de släkt med varandra. Sköterskan var urgullig, jag har bara pratat med henne i telefon tidigare och läkaren var manlig och… skåning… vilket inte underlättade för mina dövöron precis som varken lyssnar speciellt bra på varesig karlar eller skånska. Men efter 789 stycken Va? Va? Va? Så hade jag nog fått in vad det var han ville ha sagt. Och därifrån gick jag med ett flin långt som ekvatorn rakt mot gorilloteket för att hämta ut mitt knark! Weeei! Men det tog över tre år… TRE ÅR i neuropsykiatrins köer. Men vi får väl se hur det går med medicinen, knarscke.

Innan ENP så hälsade jag på goaste Margit i Lugnvik, eller Babus som brodern namngav henne som liten. Levererade ett ton med böcker från mamma och fick med mig ungefär lika mycket tillbaka. Fick kokkaffe och hembakta bullar och en trevlig pratstund och jag fick även ett erkännande om vem som anmält mig som Veckans Härjedaling, Babus i egen hög person, så kul! Tack! ♥ Efter medicinuttag och hastigt, panikartat inhandlande och ikastande av middag i form av en Coop-sallad då svältdöden var nära förestående så for jag upp mot Fjäl för att hälsa på kära Cissi och gå husesyn i deras nya place. Vilken mysig liten by och vilket gulligt litet hus! Det blev ännu mer kaffe och goda muffins som Julia bakat. Och det var så roligt att äntligen träffas igen om än för en kort stund, för nu har det gått lååång tid sedan sist. Ändå kändes allt som att vi träffats veckan innan. ♥ Var inte hemma förrän i 20-tiden på kvällen.

Men nu har jag varit/är en riktig snôrvôtt, tänk att jag skulle behöva bli förkyld igen i år, det räckte inte med en gång? Vavava?!. Gissar att det är en blandning av att jag höll på tappa ner förfrysta fingerstumpar i innanmätet på fiskarna i Anådalen i söndagsmorse, gick hem i regn och blåst och alla dessa höstförkylningssnorungar vi kör omkring med på dagarna. Och förmodligen en och annan vuxen Homo Sapien Sapien som inte har förstånd nog att hosta/nysa i armen istället för i nackar och trynen på stackars utsatta taxichaufförer. För nu har vi löst av varandra nästan allihop på firman, undrar om det är fler som kallas Prinsessan på ärten för att de går hem från jobbet…?

En tröja jag såg, var tvungen att ha, utan tvekan såklart. En livsfarlig hotfull blomma som står i vardagsrumsfönstret, obehanglig. Hurv. Och så knarscke rå!
collageNågra bilder jag tog medan jag jagade runt Stina och Tilt i skogen en fin höstkväll förra veckan, knäppte en hel del på hårbollarna också som kommer upp nån dag.

doooom-2doooom-1doooom-7


EKG & blå piller 15

Igår gjorde jag mitt allra första EKG. Det var speciellt. Att klä av sig näck på överkroppen liggandes på en brits med boobsen i taket är inte så värst bekvämt på något som helst vis, att sen få bläckfiskliknande saker fastsugna på bröstkorg, armar och anklar och bli beordrad att ligga väldigt stilla gick ju liksom halvbra. Tuttarna ville då inte ha sånt där på sig, i alla fall inte den vänstra som spottade bort sugproppen tre gånger innan den gav upp. Jag kunde inte ens andas normalt bara för att jag var tvungen att slappna av och ligga stilla, tänk att man bara sådär kan glömma bort hur man andas på ett normalt sätt!? Pulsen var högre än vilopulsen brukar vara tydligen, men det lär ju bero på min oförmåga att andas som folk. Jag lär ha sett ut som ett järnspett med en snigels lungor.

I vart fall så verkade jag uppenbarligen relativt normal så jag fick tillåtelse att hämta ut en kartong piller som ser skapligt giftiga ut… så får vi se om jag blir El Deprimandos och folkilsk eller som det är meningen; mindre yr i kraniet och mer fokus, ork och energi. I väntan på ENP-besöket och ev. annan (bättre, säger jag) medicin som kommer dröja till EFTER SOMMAREN helt plötsligt. När jag var där sist och fick diagnosen så var det visst så lovande att jag skulle få komma in innan sommaren. Argh! Den här sorten kan ta flera veckor på sig innan den visar några resultat, dryghetsjävel. Tålamodet, hello? Men jag knaprar väl ett tag och ser road ut. Det vore ju fantastiskt om den funkar.

Så gjorde jag ett sista försök att hitta en ny primer då de där jag köpte för ett tag sen, från Smashbox (← länk), är rent skräp för mitt tryne trots att det står att de ska vara återfuktande, återfuktande för fettskinn såklart, as usual… Så finns det nån som är intresserad av att handla dem av mig så hojta. Det blir ett billigare pris såklart, har bara testat dem i tre dar. Att det ska vara så svårt att hitta produkter för torrjävlar som mig, allt är fasen gjort för fet/oren hy och torkar därmed ut mig ännu mer. Snart lär jag falla ihop och liknas vid en sanddyn från Gobiöknen då hela grynet krakelerar. Så nu fick det bli primer,  foundation och löspuder från Kanebo Sensai och ett säkert kort som jag vet funkar på mig: Diorskin Sculpt foundation. Yadda yadda.

Fick paket från lchf-klubben.se idag också, yey! Äntligen fick jag testa friterade fläsksvålar då det inte går att hitta häromkring, så jag köpte 4 påsar. Öppnade en på jobbet, stack ner grynet och drog ett djupt andetag och vandrade vidare till de sälla jaktmarkerna, THAT SMELL!!! Som tur var smakade de inte lika illa, de var faktiskt rätt goda. Donerade en påse till jobbet, där den uppskattades av de flesta, och en till pappilur. Så nu har jag lite Jenniematbollsvänliga chips att dra i mig till helgen, så slipper jag förhoppningsvis tillbringa halva ledigheten med att gå omkring till synes attackgravid och med känslan av att bära omkring på ett bowlingklot i arslet. Gôtt! Men jag ska ju lyckas undvika annat också… det blir ännu en utmaning. En påse frystorkade jordgubbar, fiberhusk och tacokrydda fick det bli därifrån också.

grejs


Domedagen & Grindes obegripliga kopplingsschema 28

Häjj, superbloggerskan här. 2 veckor sen sist, bra jobbat. Jorå jag har jobbat på bra det senaste, minst en dag/natt varje helg och mest såna där goa 12-timmarspass som ger både storplånbok och en god natts medvetslös sömn. I torsdags flängde jag in till stan strax före klockan 6 på morgonen och kom hem vid 20 på kvällen. Jobbade på förmiddagen och körde då in en sjukresa, klockan 15 hade jag själv tid hos knäppdoktorn på ENP i Östersundet, 54 flugjävlar i en smäll. Hälsade på Margit och fick kaffe och fina, rosa/lila tjocksockar hon stickat! Och gjorde sen en shoppingrunda i stan i väntan på domen som gnagt på mitt förstånd i en månads tid nu (eller snarare 2 år), spenderade flera tusen, nåja, över 1000:- i alla fall, på hårbollarna här hemma och mamma och pappas ultrahårbollar så de skulle få sin lyxmat, godis, nya leksaker och lyxkattmynta som kostade 85:- påsen. Själv fick jag en gigantisk självplocksallad från Coop Forum som jag satt i taxin på parkeringen och åt. Vi lever olika liv.

Jag fick träffa en psykdoktor i rosa byxor och tvärrandig tröja tillsammans med psykologtjejen från Umeå som ”terrat” mig med allehanda test och frågor, eftersom hon var osäker på ev. diagnos själv så skulle han ge henne uppbackning. Han pratade en kvart med mig innan han tagit beslutet och inte tyckte att han behövde mer, tänk om det hade kunnat gå med sån fart innan, för två år sen? Sen fick jag vänta utanför medan de pratade bakom min rygg och sedan fick jag träffa honpsykologen igen som direkt berättade att jag nu är diagnostiserad med ADD. That relief!!! Dock, så får jag vänta ännu längre på att träffa ännu en sjuksköterska som kan skriva ut ett recept åt mig på medicin som ska ordna upp trådarna i skallen på mig, typ två månader. Herreminjeeeeeäääävlar! We’ll se about that I tell ya, jag har kontakter I tell ya, bästa kontakten man kan ha!

Läs hemskt gärna detta om ni orkar och vill förstå lite bättre, för så här är det att vara jag och många andra, det är svårt att beskriva allt men jag gör ett försök:

ADD (tjata) är ju då alltså samma sak som ADHD fast utan H:et – Hyperaktiviteten. Vanligast bland tjejer och svårt att upptäcka i yngre åldrar då tjejer ju oftast är tystare och mindre utagerande än killar. Rastlösheten sitter inte i kroppen – studsa med benen, springa runt som ett jehu, skrikprata, trumma med fingrar, aldrig kunna sitta stilla. Utan den finns i huvet i stället där tankarna far runt som en virvelvind, 1000-tals på samma gång, dygnet runt, vilket gör det väldigt svårt att fokusera på bara en sak, komma ihåg saker, då det alltid poppar upp nya tankar och intryck som stör. Vi kan inte fokusera på en sak åt gången hur mycket vi än försöker utan alla intryck som kommer är lika starka –

– Du ska tex läsa en text och nån går förbi i ögonvrån, ett plötsligt ljud, ett objekt på sidan om boken/papperet/datorn som tankarna riktas till, nån pratar i ett annat rum, utsikten från fönstret, radion pratar, tv:n låter, ett sms piper till, nån äter ljudligt, nån sörplar kaffe, olika tankar kommer och går och du kommer tex på att du borde klippa tånaglarna och det måste ske NU annars får du inte tanken ur huvet och kan därför inte fortsätta med att försöka läsa. Du går och klipper tånaglarna för att få bort det ur skallen och glömmer därmed bort att du höll på att läsa, påbörjar nåt annat istället som du kommer på och så håller det på heeela dagarna. Jag bränner ofta mat pga detta, jag har inte tålamodet att stå och vänta vid spisen utan går och gör nåt annat och glömmer bort maten tills jag känner att det luktar bränt/kokar över eller blir påmind av hungern. Vispar jag grädde, vilket tar tid och därmed är tråkigt, gör jag nåt annat med den andra handen och riktar uppmärksamheten bort från gräddskålen som då såklart rivs ner, jag river ner saker hela tiden, häller ut kaffe/te då jag tror mig veta exakt var muggen står och slänger iväg en hand i den riktningen på måfå, lika om jag ska hämta nåt i ett skåp till matlagningen, eftersom jag inte tittar på vad jag började göra utan alltid multitaskar på ett oerhört osmidigt sätt Titta på film och läsa långa böcker är nästan en omöjlighet, händer det inte något spännande exakt hela tiden tappar jag intresset och fokus direkt och tänker på annat eller börjar på med mobilen eller annat istället. Jag kan aldrig återberätta en film eller berätta vad som hände för 1 min sen om nån annan missade sekvensen och frågar. Lika om jag kör ensam på en tråkig väg, jag flyttar till Andromedagalaxen i tankarna och har ibland ingen aning om vart jag är eller vad som hänt längs vägen när jag vaknar till igen, många gånger tvärnitar jag mitt i en kurva på vintern och får sladd pga detta, safe?

Jag lyckades inte med min svetsutbildning, 2009-10, då det var många faktafilmer vi skulle se och lära oss utifrån, mycket muntlig info som jag omöjligt kunde ta in utan allt blandades ihop – det blev ett krav och en tidspress och otroligt frustrerande för mig då ingenting fastnade i skallen och jag visste då inte varför jag inte klarade det alla andra gjorde så lätt. Jag tyckte det var jättekul att svetsa, men saker skulle vara på ett visst sätt och de skulle klaras av inom en viss tidsram, jag stressade upp mig, blev blockerad i både tanke och handling och gav tillslut upp av mental utmattning. Det var många tårar av frustration och besvikelse över mig själv i de där svetsbåsen, jag visste ju inte varför jag blev som jag blev och varför jag inte klarade det. Jag läste in 4 gymnasiekurser på distans 2012 för att ev. söka vidare till högskola, det var det värsta jag gjort. Trots att jag även valde till ett ämne jag inte behövde men som alltid intresserat mig väldigt mycket – historia, så var det en fruktansvärd kamp under hela tiden. Jag fick godkänt i alla kurser, men det var en känsla om en kamp om liv och död, jag fick inte in nånting förrän ett par dagar innan delprov och slutprov då jag satt dygnet runt och pressade in kunskap i huvet och grät och var förbannad över min egen oförmåga. Jag satt tex och räknade sidovis med mattetal jag inte behövde enligt kursplanen, för då gick det hur bra som helst och var jätteroligt och jag räknade tal efter tal utan större problem, jag kunde koncentrera mig och tänka klart. Historian som jag älskar var en pina eftersom allt plötsligt blev ett måste och ett krav med deadline. Jag fungerar inte. Lika när jag håller på med mina foton i Photoshop eller är ute och fotar, då försvinner jag helt in i min egna värld och har fullt fokus riktat på det jag gör, men det är för att det är roligt och intressant och det blir nästan maniskt. Är det tråkigt och påtvingat som sagt, är det stopp.

Jag önskar att jag visste då det jag vet nu, för det är som om jag äntligen förstår mig själv, varför jag varit som jag varit hela mitt liv, att jag inte är ensam om att vara såhär och att det finns hjälp för att fungera! Bara vetskapen har stärkt mig otroligt mycket, äntligen känner jag att jag kan börja leva på riktigt. Vid 35 års ålder…

Alla intryck som kommer tar vi in med full kraft och för bort oss gång på gång på gång från det vi ”borde” koncentrera oss på och komma ihåg och tillslut ger vi upp då det är så energikrävande. Speciellt vardagliga borden, måsten som räkningar, deadlines, påtvingade uppgifter och krav är en kamp både att komma ihåg och att utföra, då tråkiga saker och måsten lätt förträngs och försvinner helt enkelt från minnet och att fokusera på och utföra en sån sak är det svåraste som finns för oss, det blir stopp både kroppsligt och mentalt, det går inte att tänka hur uppgiften ska hanteras, det går inte att sortera ut vad som är viktigt, det går inte att hålla fokus, allt blir en inre stress och press och all energi går ur kroppen och vi behöver sova, vi behöver massor med sömn och vila och ensamhet och tystnad för att orka vara människor. Vi har ofta enorma krav på oss själva, är ständigt oroliga för att göra fel och misslyckas och såna tankar snurrar ständigt om vad folk tycker och tänker om oss, både om hur vi är som person och hur vi ser ut och hur vi rör oss, en väldigt låg självkänsla och en idealbild av hur vi ”borde” vara och vi borde klara av för att duga som människor, partner, arbetskamrat, som vi aldrig når upp till vilket sänker oss ytterligare. Energikrävande.

Så efter en arbetsdag där jag ger all min energi och koncentration som jag har för att överhuvudtaget klara jobbet, hålla reda på vart jag ska, trafiken som svischar runt mig, socialisera med kunder och kollegor, komma ihåg körordrar med all info, så är jag helt slut i kropp och själ och vill bara hem och sova. Vissa dagar har jag en panikkänsla i kroppen att jag kunde göra vad som helst för att få sova, få lugn och ro, eftersom jag blir liksom söndertrasad då min energi är slut och det känns som nån gnager på mig. Folk som inte lider av ADD/ADHD kan sortera ut och rikta fokus mycket lättare. Därför blir vi också så otroligt trötta av så lite (utifrån sett) då vi ständigt jagas av miljoner intryck som tar allt och lite till av vårt fokus och vår koncentration och att försöka fungera i vardagen och arbetet blir faktiskt lite av en kamp, varje dag. Jag kan förstå att detta låter helt vrickat för en person som inte alls är på det här sättet och att det kan vara en omöjlighet att förstå ens lite om hur det är att ha det här handikappet som det faktiskt är.

Medicinerna som finns (vanliga – Concerta och Ritalin) innehåller ett centralstimulerande medel som har liknande effekter som amfetamin, hähä, och gör att det blir mer ordning i huvet, eftersom vi saknar ett speciellt ämne i hjärnan som gör att vi blir såhär så hjälper medicinen till att återställa balansen, tankarna och funderingarna lugnar ner sig och de är lättare att hantera och sortera, hjälper oss därmed att fokusera lättare på det vi behöver göra och i och med det får vi även mer ork och energi till mer saker här i livet då både kropp och själ blir lugnare, den ständiga oron över allt som händer och kan hända och den inre stressen minskar. De tar även bort lite av den impulsstyrning vi har, vi styrs väldigt ofta av impulser och gör impulsiva saker utan att tänka på följder eller konsekvenser. Vi kör på med det som känns bra för stunden, ger oss kickar, och litar fullt på att det är det rätta. Vilket gör att många ADHD/ADD-personer råkar ut för olyckor, hamnar i dåliga förhållanden eller går från förhållande till förhållande då det inte längre är lika spännande och kickgivande som i början och de söker nya partners i jakt på den där känslan som lyfter upp dem en stund, många blir brottsliga, missbrukar droger och/eller alkohol för att tämja tankarna och för att självmedicinera sig själva mot depressioner och social fobi, som båda är väldigt vanligt att vi dras med, så även jag. Jag drogar och alkoholiserar mig däremot inte, for your information.

734681_10151499780868408_1070727336_n


Olika sjukor 12

I måndags for jag på jobbet till 8, gjorde en stackars körning som inbringade 153 riksdaler och bäddade sen ner mig i soffan i fikarummet. Hasse kom och bjöd på tårta på hans stora dag, man tackar! Och sen körde han bokstavligt talat ut mig och min väna whiskeyröst som jag ligger inne med. Sen dess har jag legat i sängen och hostat, snorat, kraxat och stånkat, så jävla dôvle! Idag är jag tack och lov en hel del piggare, fortfarande den jäkla knepiga yrseln och en del matthet kvar, men jag tog mig i alla fall på Hc för att lämna ett blodprov för sköldkörteln. Körtel är ett av de vidrigaste ord jag vet. Imorgon ska jag tillbaka i sadel… sätet igen *bestämd*.

Så jag kan ju passa på att berätta om förra onsdagen då jag ju var iväg till stan för att få uppleva hjärnbarbeque. Det jag nu minns av det vill säga. Jag var på Neuropsykiatrin och träffade världens gulligaste psykolog och fick göra test på test på test större delen av dagen, jag var skapligt mörbultad efter det då jag åkte hemifrån 6 på morgonen och kom hem runt 19.

Jag trodde knappt att det var sant när jag insåg att det första test jag skulle göra var att… bygga med klossar. Nu var det inte som jag såg framför mig, att jag skulle stoppa ner fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål och trekantiga klossar i trekantiga hål, det var lite värre än så. Faktiskt. och sen följde allmänbildningsfrågor, mattetal, problemlösning, logiskt tänkande, och såklart koncentrationstester. Hon ställde många frågor om mig och hur jag tycker att jag fungerar under dagens gång och verkade faktiskt förstå och veta hur det är. Jag behövde inte göra alla tester som var inplanerade, eftersom hon tyckte att hon fått allt hon behövde för att rätt tydligt se att jag faktiskt har AD(H)D. Men innan jag får något beslut måste jag vänta en månad, till den 25/3 då jag ska tillbaka för återkoppling, för hon får tydligen inte sätta eventuell diagnos själv utan måste diskutera med de andra först. Hon ringde även igår och ville ställa kompletterande frågor och även boka in en tid för mig med en annan läkare på ENP innan den 25:e, så jag ska ev. till stan igen till veckan för att utesluta eventuella andra diagnoser. Jävla rassing.

Suck, denna väntan… det har gått mer än två år sen jag påbörjade det här! Den 5:e januari 2012 hade jag bokat en telefontid med en läkare på Hälsocentralen på Frösön eftersom jag av en slump upptäckt att det finns fler av mig och att det faktiskt är jävligt vanligt och att det finns hjälp att få. Den 20:e samma månad fick jag träffa en läkare som var jättebra och förstod mig väldigt bra i allt jag berättade då han hade en vän som hade ADHD. Han skickade sen en remiss till Neuropsykiatrin dit det dröjde många månader innan jag fick komma för ett samtal. Jag blev intervjuad och de intervjuade även mamma om mina barndomsår för att kunna ta ett beslut om jag skulle få en utredning eller inte, jag pratade även med dem ett par gånger i telefon sedan eftersom jag flyttade från Östersund. Och nu, år 2014, så börjar det äntligen rulla igång och det finns kanske hopp om att även Grindelur kan bli som folk en vacker dag.

Eftersom jag inte orkar rabbla mer om detta för tillfället så finns det fakta om ADHD (och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, phu…) att läsa här för den som är nyfiken eller intresserad, eller skvatt galen som jag själv: Riksförbundet Attention.

De senaste dagarnas aktiviteter, jag och de pälsklädda har haft ungefär samma läge:
sickness