Häjj, superbloggerskan här. 2 veckor sen sist, bra jobbat. Jorå jag har jobbat på bra det senaste, minst en dag/natt varje helg och mest såna där goa 12-timmarspass som ger både storplånbok och en god natts medvetslös sömn. I torsdags flängde jag in till stan strax före klockan 6 på morgonen och kom hem vid 20 på kvällen. Jobbade på förmiddagen och körde då in en sjukresa, klockan 15 hade jag själv tid hos knäppdoktorn på ENP i Östersundet, 54 flugjävlar i en smäll. Hälsade på Margit och fick kaffe och fina, rosa/lila tjocksockar hon stickat! Och gjorde sen en shoppingrunda i stan i väntan på domen som gnagt på mitt förstånd i en månads tid nu (eller snarare 2 år), spenderade flera tusen, nåja, över 1000:- i alla fall, på hårbollarna här hemma och mamma och pappas ultrahårbollar så de skulle få sin lyxmat, godis, nya leksaker och lyxkattmynta som kostade 85:- påsen. Själv fick jag en gigantisk självplocksallad från Coop Forum som jag satt i taxin på parkeringen och åt. Vi lever olika liv.
Jag fick träffa en psykdoktor i rosa byxor och tvärrandig tröja tillsammans med psykologtjejen från Umeå som ”terrat” mig med allehanda test och frågor, eftersom hon var osäker på ev. diagnos själv så skulle han ge henne uppbackning. Han pratade en kvart med mig innan han tagit beslutet och inte tyckte att han behövde mer, tänk om det hade kunnat gå med sån fart innan, för två år sen? Sen fick jag vänta utanför medan de pratade bakom min rygg och sedan fick jag träffa honpsykologen igen som direkt berättade att jag nu är diagnostiserad med ADD. That relief!!! Dock, så får jag vänta ännu längre på att träffa ännu en sjuksköterska som kan skriva ut ett recept åt mig på medicin som ska ordna upp trådarna i skallen på mig, typ två månader. Herreminjeeeeeäääävlar! We’ll se about that I tell ya, jag har kontakter I tell ya, bästa kontakten man kan ha!
Läs hemskt gärna detta om ni orkar och vill förstå lite bättre, för så här är det att vara jag och många andra, det är svårt att beskriva allt men jag gör ett försök:
ADD (tjata) är ju då alltså samma sak som ADHD fast utan H:et – Hyperaktiviteten. Vanligast bland tjejer och svårt att upptäcka i yngre åldrar då tjejer ju oftast är tystare och mindre utagerande än killar. Rastlösheten sitter inte i kroppen – studsa med benen, springa runt som ett jehu, skrikprata, trumma med fingrar, aldrig kunna sitta stilla. Utan den finns i huvet i stället där tankarna far runt som en virvelvind, 1000-tals på samma gång, dygnet runt, vilket gör det väldigt svårt att fokusera på bara en sak, komma ihåg saker, då det alltid poppar upp nya tankar och intryck som stör. Vi kan inte fokusera på en sak åt gången hur mycket vi än försöker utan alla intryck som kommer är lika starka –
– Du ska tex läsa en text och nån går förbi i ögonvrån, ett plötsligt ljud, ett objekt på sidan om boken/papperet/datorn som tankarna riktas till, nån pratar i ett annat rum, utsikten från fönstret, radion pratar, tv:n låter, ett sms piper till, nån äter ljudligt, nån sörplar kaffe, olika tankar kommer och går och du kommer tex på att du borde klippa tånaglarna och det måste ske NU annars får du inte tanken ur huvet och kan därför inte fortsätta med att försöka läsa. Du går och klipper tånaglarna för att få bort det ur skallen och glömmer därmed bort att du höll på att läsa, påbörjar nåt annat istället som du kommer på och så håller det på heeela dagarna. Jag bränner ofta mat pga detta, jag har inte tålamodet att stå och vänta vid spisen utan går och gör nåt annat och glömmer bort maten tills jag känner att det luktar bränt/kokar över eller blir påmind av hungern. Vispar jag grädde, vilket tar tid och därmed är tråkigt, gör jag nåt annat med den andra handen och riktar uppmärksamheten bort från gräddskålen som då såklart rivs ner, jag river ner saker hela tiden, häller ut kaffe/te då jag tror mig veta exakt var muggen står och slänger iväg en hand i den riktningen på måfå, lika om jag ska hämta nåt i ett skåp till matlagningen, eftersom jag inte tittar på vad jag började göra utan alltid multitaskar på ett oerhört osmidigt sätt Titta på film och läsa långa böcker är nästan en omöjlighet, händer det inte något spännande exakt hela tiden tappar jag intresset och fokus direkt och tänker på annat eller börjar på med mobilen eller annat istället. Jag kan aldrig återberätta en film eller berätta vad som hände för 1 min sen om nån annan missade sekvensen och frågar. Lika om jag kör ensam på en tråkig väg, jag flyttar till Andromedagalaxen i tankarna och har ibland ingen aning om vart jag är eller vad som hänt längs vägen när jag vaknar till igen, många gånger tvärnitar jag mitt i en kurva på vintern och får sladd pga detta, safe?
Jag lyckades inte med min svetsutbildning, 2009-10, då det var många faktafilmer vi skulle se och lära oss utifrån, mycket muntlig info som jag omöjligt kunde ta in utan allt blandades ihop – det blev ett krav och en tidspress och otroligt frustrerande för mig då ingenting fastnade i skallen och jag visste då inte varför jag inte klarade det alla andra gjorde så lätt. Jag tyckte det var jättekul att svetsa, men saker skulle vara på ett visst sätt och de skulle klaras av inom en viss tidsram, jag stressade upp mig, blev blockerad i både tanke och handling och gav tillslut upp av mental utmattning. Det var många tårar av frustration och besvikelse över mig själv i de där svetsbåsen, jag visste ju inte varför jag blev som jag blev och varför jag inte klarade det. Jag läste in 4 gymnasiekurser på distans 2012 för att ev. söka vidare till högskola, det var det värsta jag gjort. Trots att jag även valde till ett ämne jag inte behövde men som alltid intresserat mig väldigt mycket – historia, så var det en fruktansvärd kamp under hela tiden. Jag fick godkänt i alla kurser, men det var en känsla om en kamp om liv och död, jag fick inte in nånting förrän ett par dagar innan delprov och slutprov då jag satt dygnet runt och pressade in kunskap i huvet och grät och var förbannad över min egen oförmåga. Jag satt tex och räknade sidovis med mattetal jag inte behövde enligt kursplanen, för då gick det hur bra som helst och var jätteroligt och jag räknade tal efter tal utan större problem, jag kunde koncentrera mig och tänka klart. Historian som jag älskar var en pina eftersom allt plötsligt blev ett måste och ett krav med deadline. Jag fungerar inte. Lika när jag håller på med mina foton i Photoshop eller är ute och fotar, då försvinner jag helt in i min egna värld och har fullt fokus riktat på det jag gör, men det är för att det är roligt och intressant och det blir nästan maniskt. Är det tråkigt och påtvingat som sagt, är det stopp.
Jag önskar att jag visste då det jag vet nu, för det är som om jag äntligen förstår mig själv, varför jag varit som jag varit hela mitt liv, att jag inte är ensam om att vara såhär och att det finns hjälp för att fungera! Bara vetskapen har stärkt mig otroligt mycket, äntligen känner jag att jag kan börja leva på riktigt. Vid 35 års ålder…
Alla intryck som kommer tar vi in med full kraft och för bort oss gång på gång på gång från det vi ”borde” koncentrera oss på och komma ihåg och tillslut ger vi upp då det är så energikrävande. Speciellt vardagliga borden, måsten som räkningar, deadlines, påtvingade uppgifter och krav är en kamp både att komma ihåg och att utföra, då tråkiga saker och måsten lätt förträngs och försvinner helt enkelt från minnet och att fokusera på och utföra en sån sak är det svåraste som finns för oss, det blir stopp både kroppsligt och mentalt, det går inte att tänka hur uppgiften ska hanteras, det går inte att sortera ut vad som är viktigt, det går inte att hålla fokus, allt blir en inre stress och press och all energi går ur kroppen och vi behöver sova, vi behöver massor med sömn och vila och ensamhet och tystnad för att orka vara människor. Vi har ofta enorma krav på oss själva, är ständigt oroliga för att göra fel och misslyckas och såna tankar snurrar ständigt om vad folk tycker och tänker om oss, både om hur vi är som person och hur vi ser ut och hur vi rör oss, en väldigt låg självkänsla och en idealbild av hur vi ”borde” vara och vi borde klara av för att duga som människor, partner, arbetskamrat, som vi aldrig når upp till vilket sänker oss ytterligare. Energikrävande.
Så efter en arbetsdag där jag ger all min energi och koncentration som jag har för att överhuvudtaget klara jobbet, hålla reda på vart jag ska, trafiken som svischar runt mig, socialisera med kunder och kollegor, komma ihåg körordrar med all info, så är jag helt slut i kropp och själ och vill bara hem och sova. Vissa dagar har jag en panikkänsla i kroppen att jag kunde göra vad som helst för att få sova, få lugn och ro, eftersom jag blir liksom söndertrasad då min energi är slut och det känns som nån gnager på mig. Folk som inte lider av ADD/ADHD kan sortera ut och rikta fokus mycket lättare. Därför blir vi också så otroligt trötta av så lite (utifrån sett) då vi ständigt jagas av miljoner intryck som tar allt och lite till av vårt fokus och vår koncentration och att försöka fungera i vardagen och arbetet blir faktiskt lite av en kamp, varje dag. Jag kan förstå att detta låter helt vrickat för en person som inte alls är på det här sättet och att det kan vara en omöjlighet att förstå ens lite om hur det är att ha det här handikappet som det faktiskt är.
Medicinerna som finns (vanliga – Concerta och Ritalin) innehåller ett centralstimulerande medel som har liknande effekter som amfetamin, hähä, och gör att det blir mer ordning i huvet, eftersom vi saknar ett speciellt ämne i hjärnan som gör att vi blir såhär så hjälper medicinen till att återställa balansen, tankarna och funderingarna lugnar ner sig och de är lättare att hantera och sortera, hjälper oss därmed att fokusera lättare på det vi behöver göra och i och med det får vi även mer ork och energi till mer saker här i livet då både kropp och själ blir lugnare, den ständiga oron över allt som händer och kan hända och den inre stressen minskar. De tar även bort lite av den impulsstyrning vi har, vi styrs väldigt ofta av impulser och gör impulsiva saker utan att tänka på följder eller konsekvenser. Vi kör på med det som känns bra för stunden, ger oss kickar, och litar fullt på att det är det rätta. Vilket gör att många ADHD/ADD-personer råkar ut för olyckor, hamnar i dåliga förhållanden eller går från förhållande till förhållande då det inte längre är lika spännande och kickgivande som i början och de söker nya partners i jakt på den där känslan som lyfter upp dem en stund, många blir brottsliga, missbrukar droger och/eller alkohol för att tämja tankarna och för att självmedicinera sig själva mot depressioner och social fobi, som båda är väldigt vanligt att vi dras med, så även jag. Jag drogar och alkoholiserar mig däremot inte, for your information.
