Tag Archives : Mittåkläppen


Skräphamster & förunderliga folk 13

Jag har varit sååå sjukt upptagen den senaste tiden så you can never believe me! Jag jobbade förra lördagen och på söndan påbörjade jag det gigantiska projektet förrådsrensning och där har jag bott till sent på kvällarna på Emils Linnéakvällar och inte orkat vara uppe längre än Linnéa på mina kvällar bara därför. En sak jag tänkt göra hela sommaren och nu är det snart permafrostdagar att se fram emot så det är så dags att sätta fart. Så många halvfulla lådor, så många lådor med skit rent ut sagt, skit som jag släpat från lägenhet till lägenhet i flera års tid. What’s The point liksom med att spara tex gamla uttjänta stekpannor och kastruller när jag köpt nya flera gånger om?! De följde liksom med ända från stan och då gjorde jag en sjuk utrensning av mitt fullsmockade 12-kvadratsförråd. Märkligt. ”Det kan ju vara bra att ha om jag mot all världens förmodan skulle lida plötsligt och akut brist på stekpannor…” Och det tar tiiid! jag rensar och jag sorterar och märker upp alla lådor övernoga och försöker utnyttja förrådets alla små vrår och skrymslen ända upp till takhöjd, jag blir galen när det står saker överallt och mitt på golvet så man inte hittar ett skit och knappt tar sig in. Så nu står det en mycket vacker hög med skräp bredvid ytterdörren här. ? Så när förrådet är klart då ska även den hemskheten sorteras och på nåt vis fraktas till återvinningen. SKÖNT! 

.

Jag blev lite matt, eller snarare brydd, på folk häromdan. Jag kom med i en testpanel som ska testa Pampers nya nattblöjor och skriva omdöme om dem. Jag fick även ett gäng provpåsar med blöjor att dela ut till andra och en enkät med 9 små punkter som testpersonerna ska fylla i om vad de tycker om blöjan som jag sen ska vidarebefordra till Pampers, plus att jag  skickar med rabattkuponger. Så jag kastade ut en förfrågan om någon ville testa, och typ tre personer var intresserade varav den ena testrumpen var för liten för blöjorna. Jag trodde faktiskt att folk skulle bli glada och vilja ha. Varför vill man inte ta emot gratisblöjor?! Jag hade mer än gärna tackat ja till det, men det är ju jag det. Aja, mer blöjor till Linnéa då.

.

Förutom förråds-rage så har jag rännt omkring i skogen och på vägarna när Linnéa lagt sig, på ”mina” kvällar, för att försöka fånga solnedgången vilken typ försvinner en kvart efter jag kommit utanför dörren och det nära nog varit kolsvart innan jag ens vänt hemåt. ? Ena kvällen kom jag på att jag skulle skynda mig upp på utsikten ovanför Tefsjön för att komma lite högre, vad jag inte mindes var att det tog säkert 30-40 minuter att gå dit… solnedgången var såklart väck när jag väl var uppe och inte ens halvvägs hem blev det mörkt och Jennie Grindes fantasi är inte att leka med ska ni veta efter allt för många år med skräckfilmer och skrömt. Huvva! Jag knäppte några bilder ändå efter vägen, får se om det blev nåt att ha. När jag hinner. Sista kvällen jag var ute tog jag istället bilen och for Mittådalsvägen men inte heller då hann jag med speciellt mycket till solnedgång, bättre än innan förvisso, men solen har ju en förmåga att gå ner tidigare och tidigare den här tiden på året har jag hört. ? Det var i alla fall väldigt fint, men svårt att få med det på bild med lillkameran.

En dimmig Mittåkläppen till höger i bild.

dsc01673

dsc01671

dsc01667

En Åke Fortsson poserar.

dsc01680

En gammal säter mitt emot Lillåsvallen, undrar vilka som hade/äger den? – Och så kom det en kung och spatserade förbi.

dsc01696 dsc01687


Tankar om ADD & Concerta och sätertur 6

Jag har ju ökat på min dos med Concerta nu, har glömt bort att skriva om det, så sedan den 23/6 tar jag 54mg på morgonen och 36mg vid lunch då jag dippade alldeles för tidigt på eftermiddagarna med 18mg för min smak. ? En stor anledning till medicinen är ju att jag ska orka vara folk en hel vanlig dag som vanliga folk gör. det gör jag inte utan går på sparlåga från tidig förmiddag, om jag ens kommer ur sängen (innan Linnéa kom var mornar en stor ångestkälla) När min energi tar slut säger det PANG! Det kommer inte som en smygande trötthet utan det kommer helt utan förvarning och jag är lika oförberedd varje gång. Jag blir åskmoln, jag hatar folk, alla ljud blir lika öronskärande höga, alla skriker, allt smäller och dundrar och skramlar i samma volym, en hostning låter som ett vulkanutbrott, en penna som klickar som att någon slår två stenar mot varandra inuti mitt huvud, jag måste gå undan eller gå in i mig själv för att orka med, jag stänger av omgivningen och flyr till en galax långt borta. Så att tvingas att umgås med människor en hel dag på jobbet, vara trevlig och social med både kunder och kollegor har varit nära nog döden många dagar, På det har jag ju även hörselskadan som dels gör att jag hör näst intill noll av vad folk säger i miljöer där det är mycket ljud samtidigt eller i buller, och dels gör mig extra ljudkänslig för höga ljud. Så det tär ju även det på koncentrationen och orken.

.

Jag har aldrig förstått varför jag inte orkar med folk eller en vanlig dag förrän jag fick min diagnos, eller när jag började misstänka att jag hade ADD och läste på. Men det är ju så enkelt som att jag inte klarar att koncentrera mig på en sak åt gången utan allt kommer samtidigt, ständigt snurrar viktigt och oviktigt i min skalle utan stopp och jag kan inte välja och bestämma mig för att nu ska jag läsa den här texten eller nu ska jag memorera den här körningen som jag fick via telefon, eftersom jag samtidigt som jag får information även tar in alla andra intryck och tänker samtidigt på hur människan talade, hur det ser ut där jag ska hämta, oj där flög en fågel förbi, vad ska vi äta idag? Det klias på min tå, undrar om jag ska klippa mig snart, bilen ska jag nog tvätta imorrn, undrar vart katten är, jag måste kolla GPS:en, kanske nån lagt upp nåt bra till försäljning, fy vad bilen låter högt, måste folk prata så tyst? Vem mötte jag nu som hejade? Det är näst intill omöjligt för mig att plugga, åh vad jag kämpade när jag pluggade på distans, att sitta hemma och försöka få in något i huvet utan att störas av disken som borde diskas, bloggen som borde uppdateras, katterna som sladdade runt, magen som kurrade för att jävlas. Jag slet så ont och kunde för allt i världen inte förstå varför jag inte kunde stanna kvar i texten utan hela tiden smet iväg, i tankarna eller helt enkelt klev upp från bordet och påbörjade något annat då jag helt plötsligt i tankarnas värld glömt bort att jag försökte plugga. Och när jag gick svetskursen med alla människor runt omkring, ljudet från verkstan, ventilationen, alla som rör sig runt mig som jag ser i ögonvrån som tar min uppmärksamhet från det jag håller på med, alla moment som skulle göras samtidigt, alla ljud utanför svetsbåset, att se faktafilmer och läsa beskrivningar, dödsdömt. Det är svårt att förklara, men jag koncentrerar mig på allt från det jag verkligen ska göra till hur många grader det kan vara ute och hur fort en fågel flyger lika starkt samtidigt. Vilket gör mig oerhört trött såklart. Jag saknar ett hormon som hjälper till att sortera tankar och intryck, medicinen fyller upp det hormonet och gör så det blir lugnare i skallen och därmed blir jag piggare.

.

Paula förklarade känslan av tröttheten så bra. Vi har samma sorts trötthet, hon är så förlamande trött ständigt, dygnet runt oavsett vilotid iom sin sjukdom Sjögrens Syndrom, jag har så svårt att förstå hur hon överhuvudtaget kan fungera på dagarna med tanke på hur lamslagen jag själv blir när min energi är slut. Jag kan verkligen förstå att hon är sjukpensionär, för att denna trötthet är fruktansvärd! Och hon har den jämt! Jag får vara tacksam för att jag faktiskt har några timmar med energi per dag i alla fall. Såhär skrev hon i sin blogg häromdagen:

”med Sjögrens kommer något man kallar hjärndimma eftersom man är förlamande trött hela tiden….och precis just nu är den borta!! Jag har hunnit skriva till xx och bestämt att hämta korten nu i veckan, jag har skrivit till grannen och tiggt tidningar som stoppning i kartongen jag ska skicka…samtidigt som jag bloggar, sådant funkar aldrig annars kan jag ju säga. Jag förstår att ni andra som förhoppningsvis är friska är så här klara i huvudet jämt, och jag ska erkänna min avundsjuka på det. Men alla vet nog känslan av att vara så trött så man känner sig luddig i huvudet, känslan av att nej..jag är så trött så jag orkar inte tänka just nu….och så är mitt tillstånd konstant. Utom precis just nu, its a wow-moment!!”

.

Efter höjningen så känner jag att jag kan orka med ännu ett par timmar längre innan jag blir sådär zombifierad, til  runt 16-17, det konstiga är att om jag tar lunchdosen tex vid halv 2-2 så kan jag ändå bli liggande vaken till sent på kvällen, passar jag inte på att försöka sova vid senast 22 så sätter kroppen och huvet igång turbon och tankarna rusar utan ordning, jag hinner knappt tänka klart en tanke innan jag är inne på nästa och pulsen drar iväg, ögonen blir omöjliga att hålla stängda och jag kan känna mig helt hyper. Igår glömde jag lunchdosen, kom på det  13.30 och då vågade jag inte ta den med tanke på att jag skulle kliva upp med Linnéa på morgonen (vi kör varannan morgon nu). Före 15 kom den där tröttheten som en käftsmäll. Det märks så tydligt när jag missar medicinen nu, hur bra jag faktiskt kan funka med den. Jag får faktiskt äntligen saker gjorda, jag sätter mig ner och gör klart saker! Jag kan fortfarande påbörja flera saker samtidigt, men inte i samma utsträckning som förr då ingenting aldrig någonsin blev färdigt utan allt var ett rörigt kaos och jag visste inte vart jag skulle börja, eller kunde inte heller bestämma mig, utan petade på allt samtidigt utan att komma nån vart. Nu kan jag bestämma mig för att göra en sak och sätter mig faktiskt ner och kan göra det också utan att försöka tvinga mig själv till det då tråkiga saker förr varit en omöjlighet och huvudet låst sig och jag har inte kunnat tänka. Jag hoppas att jag även kommer att kunna klara av stress bättre i och med detta, att kunna ha koll på jobbet även då det är mycket utan att huvet låser sig och jag får panik. Jag är så glad att jag fått denna möjligheten! Nu kommer jag inte ha kontakt med min människa på ENP förrän vecka 29, semestertider… så någon eventuell ändring av medicinen blir ju inte förrän då.

.

Det var det intressanta. Igår så tog vi en tur upp till Holmvallen, till Mallas säter, där hon firade sin födelsedag. Bjöd på tre olika tårtor i störröset med öppen eld mitt på golvet och kokkaffe. Mys! Men Linnéa tyckte inte det var nån jättehöjdare att åka bil så långt, typ 45 minuter, Så vette tusan hur det kommer gå när vi ska till stan. Som tur var så träffade hon en vovve där som hon fick klappa och pipa på. Hon blir så glad av djur, det är så kul att se.

DSC01106 DSC01108

En nyfriserad Collie/Lapphund som Linnéa blev storförtjust i.

DSC01117

DSC01110 DSC01112

DSC01115

Annars då. Jag är snart klar med min fina surkärringskylt. Visar resultatet när den är klar. Vi fyndade nytt köksbord och stolar idag, för endast 100 riksdaler! Det behöver egentligen en ommålning, men storleken blev så mycket bättre mot det gigantiska avsågade bordet vi hade innan. Det ser väldigt märkligt ut med ett så litet bord men det är väl en vanesak, men nu får vi plats i köket äntligen utan att behöva gå i sidled, luftigare. Ovant med ett mörkt bord och stolar, men man vänjer sig väl, om vi inte målar det vitt sen. Brodern och Sanna drog till stan imorse för igångsättning och är kvar än, så nu väntar vi med spänning på att se när den där kusin Ojsan behagar kika ut.

DSC01121


Mjao mjao.. zzzz 11

[dropcap]N[/dropcap]u har jag just vräkt i mig en pizza efter att vi tog en tur över Flatruet mitt på dan, fikade kaffe och mamma-kakor med lakrits i på högsta, fortsatte ner till Ljungdalen och shoppade dricka och kanelbullar på Ica, sen vidare mot Kläppen där vi tvärvände på en knökfull parkering och fikade en bit ner mot Ljungdalen igen istället. Herregud, det är inte bra att vara ledig! De där 30 kilona som jag var rädd att plussa på mig springer just nu stafett rakt mot min kropp. Tur vi tiggde till oss riktig mat hos mamma och pappa igår i alla fall. Jag blev såklart liggandes igen efter den turen, vad trodde jag? Men det har varit strålande sol och klarblå himmel hela dagen, så att komma utanför dörren var ett måste. Och det sparkas och tumlas runt som en jävla säljävel i magen på mig, för nu jäklar kan jag tro det är trångt för den där inne! Det är fasen trångt att vara ett skal till och med, vilket är min nuvarande uppgift.

.

Stackars tigern hatar medicinen. Det är mer än en matsked av en äcklig illaluktande pasta som ska in i hans lilla mun två gånger per dag, plus den antiinflammatoriska en gång per dag, men den går bättre. Han får över hela trynet och haklappen då han spottar ut det lilla vi får in i munnen på honom och resten hjälper vi till så snällt med att spraya över hela kattstackarn som smetas ut till en fet massa som är jättesvår att få bort. Men jag tror inte att han nyst nåt idag faktiskt och ögat ser bättre ut, så hoppas hoppas! Tre dagar kvar.

 

Lite bilder från dagen då, kamerastackarn fick äntligen ut och jobba lite och det var ju på tiden.

Mittåkläppen

Flatruet & Tilt (2 av 7)En liten nätt snöskovel. Flatruet & Tilt (5 av 7)Ner mot Skärkdalen och LjungdalsfjällenFlatruet & Tilt (3 av 7)HelagsFlatruet & Tilt (6 av 7)AnåfjälletFlatruet & Tilt (7 av 7)Sjuklingen ligger och njuter i solen

Flatruet & Tilt (1 av 7)


Helt åt helvete! 10

Dags att komma igång lite här igen kanske, Instagram har fått vara min microminimillimolekylkvarkatomochannatskitminiblogg nu i två månaders tid.

En snabb review här då:

  • En rejäl gasolgrill har införskaffats, för att slippa vänta på kolhelveten som aldrig blir tillräckligt varma så köttet måste grillas i två timmar när besöket håller på svälta ihjäl.
  • Luna Dammtussarsson, som numera går under namnet Lille Sej eftersom hon vägrar lyssna på nåt annat, har kastrerats, Stina Trollbollson har skaffat en undercut på rumpan för 919 riksdaler och fyllt 4 år, Farbror Tilt fortsätter att vara den randige konung han alltid varit med lite kortisonbehandling mot skallighet på magen och enerverande små söta nysningar. I och med det var väl detta årets veterinärbesök avklarade för alla hårbollarna hoppas jag.
  • Firade midsommardagen på parken i Hede och skrek mig hes till Corroded och Lillasyster i spöregn och snö med Malla och massa annat skönt folk. ♥ Resulterade i två veckors halsont och ihärdig skitdryg fjanthalvförkylning i två veckor.
  • Jag har äntligen köpt mig en ny bil! Alldeles innan semestern drog vi till stan direkt efter jobbet och lite grand sådär spontanköpte en Audi A4 vid namn Åke Fortson. Lille specielle PFF:en fick åka till Hede och bli organdonator till en rallybil, inte så pjåkigt liv efter detta må jag väl påstå.
  • Vi har byggt kattgård till Lille Sej, med hjälp av pappa, bror och mamma, så hon ska slippa bli avundsjuk på de andra huliganerna som springer runt ute, kunna jaga sina älskade flugor och för att vi Homo Sapiens ska slippa ha en outtröttlig avundsjuk falsettsiren bakom oss i ett fönster så fort vi går utanför dörren.
  • Varit i älskade Anåro i två nätter och mått gott och fiskat (försökt i alla fall, alldeles för HETT för både blötdjur och folk), fick upp 13 stora fina öringar och rödingar och invigde fiskröken och höll på skakas ut ur stugan av åskovädret som mullrade alldeles ovanför så väggarna vibrerade.
  • Två veckor av semestern har gått, 2,5 för att vara exakt, och det har stekts, grillats och badat i det fantastiska sommarvädret som varit och är denna sommar. ♥

I systemkameran finns några bilder som desperat väntar på att föras över till datorn, men intresset för det har varit lika stort som för bloggandet. Det kommer väl en uppdatering med passande högsommarbilder lagom till vargavintern så att depressionen är ett faktum. Det har snurrat på som vanligt i den här Grindelurens kranium och saker går både upp och ner och fram och tillbaks och tvära kast och så tillbaks till utgångspunkten igen och igen. Inser att det är bara att fortsätta finna sig i det som är, försöka vara glad och tacksam för det man faktiskt har och sluta kämpa emot något som uppenbarligen inte går att komma ifrån… Medicinen jag äter för min oerhörda knäpphet Strattera, funkar ungefär lika bra som en oslipad skridsko fungerar på ett lastbilsflak fullt med kattsand. Den ger mig ett lager av tjock träskdimma runt kroppen och synen och illamående timmar efter jag tagit den, och det går inte över som det så stort sägs att det ska göra med dessa biverkningar. Men men… bara att knapra en månad till, högst hoppas jag, tills jag förhoppningsvis får recept på Concerta, som jag vet fungerar på mig. Annars får jag helt enkelt fortsätta vara som jag alltid varit.

bild 1bild 2Anåro ♥ bild 3


Hangover 4

Huvva, jobbandet i helgen gav mig en tvådagars bakfylla. Som med träningsvärk där det alltid är som värst plågsamt andra dagen, så verkar det som jobb-bakisheten fungerar på samma sätt. Fjärde helgen på raken jag jobbat och däremellan mån-fre, så det har blivit några arbetsdagar. Förra veckan led jag av pesten men försökte ändå att jobba måndag och torsdag, blev hemkörd efter halva dagarna… den värsta förkylning jag haft på år och dar! Så jag kallar icke de dagarna för ledigt, det var fan jobbigare än att köra omkring på miffon. Stackars mig. Skönt nog så mådde jag mycket bättre på fredagen så jag kunde handskas med folk på ett humant sätt under helgen. De flesta i alla fall, dock ej fulla norskar som inte förstår att de inte får plats i en fullsatt bil utan ställer sig och slår på bilen och skriker när jag, för att bli av med skräpet, drar igen den fantastiska uppfinningen: automagisk sidodörr… för att straffa bilen? Ja, den har säkert känslor den med och bryr sig skithårt.

Imorse var jag piggast på byn och drog iväg med kameran till Ruvallen och upp till Anåkroken en sväng, solen sken och det kom en sån där tvångskänsla som gjorde att jag var tvungen att lämna min borg en sväng och rasta mig själv. Det var tydligen väldigt onyttigt eftersom jag däckade totalt när jag kommit hem, jag är så trött så hela världen är som ett vibrerande moln. Så just nu pågår en kamp för att överleva till klockan blir 20:00 i alla fall innan jag hade tänkt besöka sängen som befinner sig endast en stackars farlig meter bakom min rygg och tillåta mig själv att falla i koma.

Från Anåkroken:
macrotull-5Lite Photoshopstull med ringklockan i Ruvallen och en vinglasfot:
macrotull-6 knasmacrotullPlastblomster i Ruvallen och supermonsterdetaljbild från snöret på ringklockan. macrotull-3macrotull-2-2