Tag Archives : Ryggsäck bebis


Ensamhet 32

Sånt som kan störa mig så jag nästan går upp i ånga och transformeras till ett åskmoln är när företag är långsamma på att skicka varor. Det finns många företag som skickar samma dag som man lägger beställningen, medan andra av rent jävelskap väntar flera dagar. Jag trodde att att en så liten simpel sak som ett minneskort skulle gå att få på ett par dar. Nä men inte det… så nu har jag väntat tre fjärdedelars evighet på att få testa min nya kamera! Ni förstår ju frustrationen med ett tålamod som inte är av denna värld. ? NetOnNet står inte som högsta prioritet nästa gång jag ska beställa något liknande, det är ett som är säkert.

.

I onsdags så tillbringade vi Kyrkistimmarna vid gamla badplatsen i Funäsdalen. Det var bara jag och Linnéa denna gången, sist var vi ju i alla fall två föräldrar. Linnéa åt upp nästan alla krokar själv, den damen har ingen skam alls i kroppen utan tiggde majskrokar högljutt som om det ej fanns någon morgondag, det hjälpte inte att Marianne hade gömt undan dem i picknickkorgen på min begäran efter krok nummer 7, Linnéa visste allt vart dom fanns och för majskrokar kan man göra vad som helst. ? Marianne hade även köpt munkar för ett helt kompani och så var det bara vi där som fick hugga in på heeela härligheten. Inte nog med att man fick tjata till sig majskrokar på det där stället, det var även elaka barr i sanden så det stacks varje gång hon satte handen utanför filten så det blev grålåt, inte lätt att vara liten. Själv hade jag fullt upp med att se till så hon inte åt uåå all sand, gräs, barr, bark, gamla löv, stenar osv. Hon fick även två leksaker, en liten rosa plastbåt och en sandform i form av en båt av Marianne som hon. själv valde. Så snällt. ?

.

Det är en hel del is kvar på Funäsdalssjön och snö i fjällen, men men, det är ju bara sommar mellan juli-augusti så.

2016-05-11-01.28.47-1.jpg.jpg 2016-05-11-01.28.48-1.jpg.jpg

Emil spelade gitarr för solnedgången en fin kväll – Och Linnéas nya spegel är upphängd till linslusens stora förtjusning, här är ryggsäcken jag vann till henne också på en Instagramtävling hos SweetMini!

2016-05-10-11.10.12-1.jpg.jpg 20160510_143407_26327750433_o

Ibland kan jag känna mig ensam, ibland kan jag känna den där längtan efter att ha ett helt gäng med kompisar att hänga med, att alltid ha nån som är villig att umgås vad det än må vara, på tu man hand eller med hela gänget. Å andra sidan har jag aldrig haft behov av en massa människor runt mig och tycker ofta att det är jobbigt med för mycket liv och rörelse, jag trivs bra med mig själv och jag trivs bra med att vara hemma eller att strosa i skogen/fjällen i tystnad. Familjen och övrig släkt och kollegor och de kunder jag kör räcker oftast gott och väl för mig och mitt lilla sociala behov. Jag har absolut inga problem med att vara ensam, jag skulle mycket väl kunna bo i en stuga mitt ute i ingenstans. Men ibland slår den där känslan mig ändå. Jag har vänner, få men otroligt bra vänner som jag kan prata om allt med, som är precis som jag.

När jag flyttade hem efter 17 år i stan så försökte jag sporadiskt ta lite kontakt med folk, men det är uppenbarligen svårt att komma in som ”ny” i befintliga grupper i en liten by, speciellt om man är som jag och är lite blyg och inte vågar ta för mig och skapa kontakter som ”alla andra” verkar vara, som det känns. Jag önskar att jag var mer framåt bland folk, att jag vågade visa att jag är intresserad av vänskap och umgänge. Jag kan bli lite avundsjuk och ledsen ibland när jag ser/hör gäng med vänner åka på en skid-, skoter- eller vandringstur eller bara träffas över en middag hemma hos nån och mysa på, träffa såna med barn i Linnéas ålder så hon får träffa andra även utanför kyrkis, eller bara ta en kaffe eller hänga hemma på gräsmattan och snacka skit eller hålla käft.

Samtidigt så är jag inte sån att jag behöver det sociala i speciellt hög grad, jag trivs som sagt bra själv i hemmets lugna vrå och min låga energidepå räcker ofta inte till så mycket mer än att klara dagen heller, speciellt inte när jag jobbar, så det är ju inte ofta jag känner behovet av att umgås med folk som sagt. Men ibland kommer den där längtan. Det känns tråkigt att det ska vara så svårt, jag har försökt på mitt sätt men det funkade inte och jag önskar att jag var mer rättfram i att ta kontakt. Jag märker att många inflyttade kommer in i kompisgrupper, och jag undrar hur, men förmodligen för att de jobbat som säsongare i skidbackar, krogar, affärer osv och träffar många andra människor automatiskt, både bybor och andra säsongare.

Därför kan jag ibland längta tillbaka till stan, jag bodde ju där i 17 år från att jag var 16 år så det är ju såklart där de flesta av mina vänner och bekanta finns, men jag vill ju inte bo där, det är ju detta som är hemma, mitt paradis. Och det byter jag inte mot nåt. ? Nu har jag ju dessutom Linnéa som fyller mina dagar gott och väl. Det är säkert för att jag inte jobbat på så länge, träffar kollegorna väldigt sällan och kunderna inte alls förstås, alla de där som kan tjata och prata hål i huvet på mig vissa dagar. Oftast längtar jag inte alls efter allt detta, det finns inte ens i tankarna liksom, eftersom jag är och förblir en ensamvarg. Men ibland, som sagt, ett fåtal dagar per år önskar jag mig ett stort vänskapsgäng.