Tag Archives : Taxi Funäsdalen


Surmunnar och älsklingsfrämmande 8

Jag har haft det otroligt kämpigt de senaste dagarna, alltså ni fattar inte hur jag haft det, på allvar, jag har alltså jobbat tre dagar på raken! Senast det hände att jag jobbade mer än två dagar i rad var i mars år 2015, det ni! Det tär på en gammal kropp ska ni veta och jag är inte van att hantera folk, inte ett dugg. Jag klarade mig inte ens ifrån dyngraksfyllon fast jag jobbade dagtid, ni förstår ju chocken för en som varit avskärmad från diverse mänskliga förehavanden i över ett år. De var skittrevliga, inget ont om dem så, men herrejävlar i min låda så HÖGT man måste prata och så utomjordiskt kul allt som egentligen inte är ett dugg roligt in real sober life är. Fast de var rätt roliga av sig mestadels faktiskt, men ändå. En av dem frågade (skrek i örat på mig) mig om jag var glad att ingen satt där  framme med mig, jag svarade att det var rätt behagligt där framme med tanke på att volymen de använde bakom nacken på mig hade räckt för att samtala med en stam aboriginer på andra sidan jordklotet. Det kunde de förstå skrattade de och Snapchattade mig väldigt osynligt genom backspegeln.

.

Sen fick jag även äran att bli ordentlig surmun på ett gäng helt nyktra personer, en barnfamilj till råga på allt, men det har jag redan basunerat ut. Men folk som inte kan bete sig i taxin, som måste kommentera taxameterpriset negativt och med stor förvåning i rösten som stiger allt eftersom kronorna tickar uppåt och som dessutom sitter och pratar med varandra som att jag där framme inte ens existerar eller innehar ett par öron. Nog för att jag är halvdöv men barn brukar inte vara så duktiga på att prata tyst och det var förvånande nog inte heller de vuxna varelserna som blev sjukt förvånade och tvärtysta när jag plötsligt tog mål i mun och svarade och rättade dem på en sak de diskuterade där bak, då jag började bli jävulskt trött på att lyssna på gnatet efter närmare 2.5 mil. De tittade knappt på mig när de klev ur taxin, ett förläget ”tack” och flackande blickar och fort ut med packningen. Jösses! Och sånt där lär de sina ungar att det är helt okej!?

.

Så jag jobbade även i måndags. Lillskitas fick ha barnvakt för första gången såpass länge, jag körde upp henne till Ruvallen så hon fick vara med mormor och morfar i ca 3 timmar. Jag var sjukligt nervös eftersom hon varit så förkyld och haft hög feber och var trött och sliten och dessutom varit vaken mellan 23-02 på natten… Men det gick bra, hon åt mat, gick på pottan, kissade i mormors säng och sen somnade hon till slut och sov i en halvtimme på mormors bröst tills Emil kom och råkade väcka henne när han skulle hämta hem henne efter jobbet. Men konstigt kändes det ändå på nåt vis, jag ska ju vara hemma med henne jämt.

20160807_130952_28207225633_o 20160808_131017_28231522973_o

DSC01412

.

.

.

.

I tisdags fick vi riktigt finfrämmande av Cissi, Petter och Selma som kom förbi på en nätt tripp Östersund-Ånge-Ljusnedal-Östersund, herregud att hon ids. Men ingen blev ju gladare än jag av en sån spontanvisit. Eller ja, det ska vara Linnéa då som är sååå kär i Selma, hon släppte henne knappt på hela tiden! Hon skulle känna på henne, titta på henne, kramas och pipas och gärna sitta PÅ henne för hon blev så uppihejsan att hon inte visste vart hon skulle göra av sig. Älskade lilla vän. Och Petter Fullfartheladan var såklart hemskt kul att träffa också, men det var inte det lättaste för henne att hänga med i hans svängar men hon försökte i alla fall så gott det gick.

.

Gästerna fixade lunch åt oss dessutom, lyx!

.

Linnéa var/är fortfarande medtagen av förkylningen och febern så det blev lite jobbigt för henne stundvis så hon bröt ihop ett par gånger, det är jobbigt att äta, jobbigt att sova, hon är väldigt mammig och vill gärna vara i famnen, men hon kämpar på bra ändå lilla vännen och håller humöret uppe för allt vad hon är värd och samtidigt var det ju så otroligt kul för henne att få träffa Petter och Selma och även Cissi såklart.

.

Först idag börjar hon bli mer som sig själv igen, hon är fortfarande trött och täppt i näsan. Men hon har sovit bra på dagen idag och vid middagen var äntligen matlusten tillbaka igen, hon har vägrat all mat med nån sorts klumpar i förutom gurka, morot, ost och avokado, fruktpuréer osv så vi har fått mixa maten till puré och ge henne den kall för att hon inte ska tjöjas och spotta ut den. Men idag så tog hon bara skeden helt plötsligt och började skotta in mat helt självmant från tallriken och bra gick det dessutom så hon fick i sig nästan allt själv! Hoppas bara snoret ger sig nu snart, det är ju så jobbigt för henne.

.

Förmodligen är det tredagarsfebern hon har haft, hennes första riktiga förkylning För efteråt fick hon fulla magen, bröstet, ryggen, benen, armarna och även lite på händerna och kinderna av röda utslag och det är tydligen vanligt att de kommer efter just tredagarsfebern, vilken de får i den här åldern.

DSC01410

Tänk en så underbart go och snäll liten tjej vi har

20160809_130256_28252967403_o 20160809_130300_28792178431_o

20160809_130237_28252963873_o 20160809_130137_28250804104_o

Och jag fick presenter! Såna där riktigt Jennieska ena dessutom.

DSC01420 DSC01418


Strömgôbben & Hjärnsmälta

Men tänk att idag så jobbade jag minsann! Det är lagom långt mellan gångerna. Det var så ovant så jag blev alldeles matt i mitt kranium innan jag var hemma igen, kan ha berott mycket på näst sista skjutsen jag gjorde. Jag hämtade i Röros och körde ända till Käringssjön och den där Käringsjövägen behöver inga ord, får den ens kallas väg? Typ 25 km/h i 7 kilometer för att undvika vibrationsskador och en bil uppdelad i molekyler. Jag var inställd på att det skulle pratas tyska bak i bilen för det var vad som informerades mig, vilket jag icke förstår ett jota av. När kunderna sätter sig i bilen och en av dem börjar rabbla på nåt enormt på ett foreign language så säger jag ”I don´t understand” och han börjar då prata engelska med mig, frågar var jag kommer från och säger till sin kompis att det nog ”berodde på hans dialekt” att jag inte förstod. Det visade sig att de var norskar..,! Men då jag var helt inställd på att höra tyska ur deras talorgan blev det bara rappakalja i mina öron när de började prata, jah bah fatta ingenting. Jag fortsatte prata engelska av någon anledning och likaså han, tills jag inte kunde göra mig förstådd och han bad mig helt enkelt att ta det på svenska, varför pratade jag inte svenska från första början!? Min hjärna nådde nåt slags syntax error, jag är inte van med så mycket folk, jag kan mest Bäbiska och Kattiska numera. Så där satt vi i 12 skakiga mil och pratade ömsom svenska, ömsom norska och engelska. Herregud vilken pärs. Dessutom jävlades uttagsbankomaten när jag skulle ta ut växelpengar och gav mig två 200-ingar när jag väntat mig 100-ingar, så där fick jag ställa mig i början på min arbetsdag och ta ut hundring för hundring för få som jag ville, jösses. Jösses.

.

Den här skylten som sitter efter Käringssjövägen säger allt. ;)  Längre fram finns en till skylt som säger ”HÅLL UT!”, haha!

20160723_165946_27876747104_o

Det var kul att ut och jobba lite för det var jobb hela dagen och jag fick långa körningar och så hann jag tack och lov ta med mig lite lunch och äta den med Linnèa som var med pappa hos farmor så jag fick träffa henne lite mer. Det var så himla jobbigt att lämna en mammig liten Linnéa hemma på morgonen. Fy alltså, hur ska det gå att lämna den här trollungen på förskolan!? Fattar inte. Jag vill verkligen inte det, för det första så kommer det göra så himla ont i mammahjärtat att lämna henne och bara gå om hon är ledsen nån dag, hur klarar man sånt?! Och för det andra så vill jag verkligen inte vara utan henne hela dagarna, det är så fantastiskt att få umgås med den här underbara lilla tjejen varje dag och se hur hon utvecklas och växer och hur mycket hon redan kan och förstår, blir imponerad varje dag. Hur ska jag klara att bara få några få timmar?! Hur ska jag klara att kanske inte få träffa henne alls nån dag då jag inte har en aning om när jag slutar vissa dagar, det är det som är så jobbigt med det här jobbet, att man inte vet om man får gå hem efter 8 timmar. Förr var det väl lite sak samma, nu känns det skitjobbigt på riktigt och jag har redan nästan lite ångest över vintern. Jag önskar verkligen att jag kan gå ner lite i arbetstid sen för att få mer tid med Linnéa.

.

För det tredje och värsta så är jag så jävla livrädd att nåt ska hända henne, att tex personalen på förskolan/skolan inte har koll en minut och så händer det nåt hemskt, att hon fastnar nånstans och blir hängande, att de gräver snögrottor och snön rasar ner över henne (vilket hände i Östersund i fjol, visserligen på en camping, så en 10-åring klämdes ihjäl), att hon ska komma ut på vägen för att nån slarvat med grindarna, vilket hände på en förskola här omkring alldeles nyligen då en liten pojke tog sig ut och gick över vägen och personalen märkte ingenting! Eller att hon ska skada sig inne på tex förskolan vilket hände en fd klasskompis son då han sprang rakt igenom en glasdörr och höll på bli spetsad, tack och lov gick det otroligt nog bra. Och när jag gick i skolan och en klasskompis skar upp hela kinden på en kaffemaskin som hängde i korridoren. Man kan läsa/höra om så mycket hemskt som händer. Jag vet att jag inte kan ha koll på allt jämt eller vara hemma med henne hela livet, jag har ett kontrollbehov, men jag kan inte låta bli att vara rädd varje jävla dag. Hon är ju det bästa som någonsin hänt. Jag är rädd att om hon är med nån annan och den inte har koll så hon springer ner i nån bäck, ramlar ner i ån eller i sjön, eller att hon försvinner i skogen eller ut på vägen. Livrädd inför den dagen när hon kommer cykla/åka kälke på vägen och nån kommer och kör för fort. Helt sinnessjukt vilka scenarion jag kan få framför mig. Och sen när hon blir äldre, jodå jag ser även 10-15 år framför mig. och hon börjar vara med kompisar och hitta på saker, kanske är obetänksam och är vid vattnet, jag vet inte vad det är med vatten som gör mig så rädd, den är ny. Jag fattar liksom inte hur mina och mina kompisars föräldrar vågade låta oss bygga flottar och åka på i ån och hur vi kunde få gå ut på stenhällarna mitt i Ljusnan med forsar runt om när vi var så små helt själva utan att få hårlugg. Jag blev ju skrämd för strömgôbben när jag var liten så det är kanske han som dyker upp igen. Är det bara jag som är så rädd och orolig?

.

Jobbarsson. – Och så snodde jag en bild från Sanna från när vi firade pappa uppe i Ruvallen förra söndagen. Med en liten avundsjuk Linnéa nere på golvet, huffas.

20160723_125547_28205620700_o Skärmbild (31) copy

I fredags var vi till Ruvallen igen, pappas present kom så precist när vi skulle åka också så han kunde få den. Inte för att han hade så stor användning av en högtryckstvätt i sätern men, jag vet inte hur bra det funkar med vatten från bäcken och solcellsström, kanske borde testas? Mamma och jag for på byn och handlade och Emil och Linnéa stannade kvar med morfar, hon blev så trött tillslut medan vi var borta så hon la sig och vilade på sin morfars bröst.

20160722_125611

De här har jag glömt att visa, när vi var på väg till Holmvallen för att fira Malla. Linnéa har ju hittat näsborrarna och det är såklart skitkul att gräva efter snorkusar, Vi brukar leta såna med en tops annars men tydligen går klåfingrarna minst lika bra. Sen vill hon gärna hjälpa oss andra med saken också, så här sträcker hon sig efter min näsa efter att ha grävt klart i sin egen. xD

DSC01102 DSC01104